"Hur gamla är de?"
"9 månader snart!"
"Åh det måste vara härligt! Vad lyckligt lottad du är!"
"Ja det är härligt, men mycket jobb också."
"Jag har alltid önskat mig tvillingar."
"Jaha."
"Ja, men vi fick inga barn alls."
Jag tyckte mig ana en sorg bakom de orden. Vi utbytte några fler fraser om hur fantastiska barn är. Jag gick ifrån konversationen en smula ledsen. Jag var ledsen för hennes skull. Att hon inte hade fått uppleva lyckan att få två på samma gång. Att hon inte fått uppleva lyckan att få barn över huvud taget.
Nu står jag här och steker plättar till min äldsta tjej som ska ha matsäck med sig i morgon och har önskat sig plättar. Min äldsta tjej som vi en tid fick vänta på innan hon kom till oss. Vi fick inte vänta lika länge som en del får vänta, men länge nog för att söka och få hjälp för att kunna bli gravida. Och länge nog för att tankar som "Tänk om vi aldrig får några barn!", skulle hinna ta form och få fäste. Och med de tankarna kom sorgen. Sorgen över att kanske aldrig få bli mamma.
Nu byttes sorgen för vår del mot glädje (fyra gånger om)! Men tänk att leva med den sorgen hela livet. Jag önskar jag kunde ha sagt något för att trösta kvinnan. Men jag fann inga ord. Kanske finns det inga ord. För mig fanns det i alla fall inga ord som kunde lindra varken min längtan eller min sorg. Det enda som hjälpte var det glädjande beskedet att vi väntade barn. Och jag är oändligt tacksam för att jag får uppleva moderskapets glädje!
