Länge har jag funderat på dessa tankar. Inte alla på samma gång, men lite då och då, med jämna mellanrum har de fått husera i mitt sinne. Ikväll ville tankarna komma ut. Kanske kommer du Stefan Löfven, eller någon annan i din regering aldrig läsa dessa rader. Och om ni mot förmodan gör det, så betvivlar jag att ni kan se det ur min synvinkel. Men jag måste få uttrycka det jag känner och tänker...
Tänk att jag utgör ett sådant hot mot ert jämställda
samhälle att ni måste tvångskvotera bort mina valmöjligheter. Vad jag inte förstår är vilket hot jag
egentligen utgör.
Jag, högutbildade kvinna, som valt att gå min egen väg i
livet för att jag vill något annat än att på heltid, slaviskt stå till
arbetslinjens förfogande. Jag, andra
generationens invandrare, vars man stöttar mig till 100%.
Jag har valt att ha mina barn hemma längre än normen. Jag
har valt att vara borta från min tjänst en längre tid än vad som i era ögon
verkar vara lämpligt. Varför jag valt detta kan i samhällets ögon te sig
konstigt. Men i mina ögon och i mitt hjärta är det ett lika självklart val som
att solen går upp varje morgon.
”Men de behöver ju pedagogiken på förskolan” säger ni då. ”Räcker
det inte med att min nu sjuåriga dotter kunde läsa, skriva och räkna när hon
började förskoleklass? Att jag lär min femåring läsa, skriva och räkna. Vi
sjunger, går ut i naturen, ser på och lär oss om årstidsväxlingar, plockar
svamp och bär, läser böcker vi tillsammans lånat på biblioteket, klipper,
klistrar, pärlar, lagar mat tillsammans med allt vad det innebär, cyklar, lär
oss om kroppen, och mycket mycket mer. Räcker
inte det?” undrar jag då frågande. ”Vad mer kan hon få som inte jag kan ge
henne?” Innerst inne vet jag att förskolan gör massor, men inte något som jag
själv, som hennes mamma, inte är kapabel till att ge henne.
”Men hon måste lära sig de sociala koderna”, inflikar någon.
”De sociala koderna lärs bäst när en vuxen kan finnas till hands och hjälpa
till och vägleda i den dagliga leken och vardagen” anser jag. ”Grupperna i
förskolan är alldeles för stora för att det ens är fysiskt möjligt för
personalen att alltid hinna med. Det blir djungelns lag. Och det är inga
sociala koder jag vill att mina barn ska ha med sig. De sociala koderna lärs
bäst hemma, i en lagom liten familjeenhet. Räcker det inte med att barnen titt
som tätt sprudlande glada kommer och berättar om nya vänner de funnit och lärt
känna på gården, biblioteket, simskolan, friidrotten? Måste de matas med
intryck överallt, hela tiden!? Räcker inte en familj på 6 personer som en
utmärkt grund att öva upp sina sociala koder. Tids nog kommer dessa kunna
tränas i större grupper i skolan.”
Jag säger inte att förskola är av ondo. Vi har haft förskola
till vår äldsta och har till vår näst äldsta. Vi har fantastiskt fina
pedagoger, men de kommer aldrig kunna ersätta mig och min man. Och vi som
föräldrar ska ha rätten att välja när och om vi vill sätta våra barn på
förskola. Frihet kallas det.
”Jämställdheten!”, ropar ni då. ”Jämställdhet?” undrar jag. ”Hur
menar ni nu? Att tvinga människor att göra något de inte vill för att det statistiskt
sett ska se bra ut. Hur kan det vara jämställt? I min värld handlar
jämställdhet om att varje person, oavsett kön kan och får välja fritt vad de
vill göra, så länge man inte skadar någon. Varje persons val ska respekteras
och inte inskränkas. Mitt obetalda jobb som mamma ska respekteras lika högt som
statsministerns. Vem vet, kanske är det en framtida statsminister jag
uppfostrar. Man kan ju alltid hoppas, och att detta barn då har med sig det hen
lärt sig hemifrån. Aldrig någonsin har jag av min man känt mig mindre värd för
att jag valt ett oavlönat arbete. Däremot har samhället satt en stämpel på det jag
gör och den är inte vacker.”
”Jo, men det finns ju de som inte har det som du. Som hamnar
i kvinnofällan. Dem måste vi rädda” påpekar ni. ”Jag kan förstå tanken att
hjälpa utsatta kvinnor. Men måste jag straffas av denna anledning?”
”Men alla kanske inte är lika kapabla till att ta hand om
sina barn” inflikar någon. ”I alla år har kvinnor tagit hand om sina barn. I
alla år har barnen vuxit upp och blivit vuxna. Vad gör vår generation så
speciell att vi inte är kompetenta nog att ta hand om våra egna barn? Som mamma
har jag offrat min kropp för att ge liv åt fyra fantastiska, sprudlande, vackra
barn. Tillsammans med min man har vi tagit hand om dem och tar hand om dem. Vi
känner dem väl. Bättre än någon annan utomstående känner dem. Jag har
tillsammans med min man satt våra barn till världen. Jag vill också ta hand om
dem.
Alla som blir föräldrar går igenom liknande processer. En ca 9 månader lång
graviditet (oftast). Efter det kommer den tid då vi vårdar och tar hand om våra
små. Varje förälder känner sitt barn bäst. Vi behöver bli bättre på att ingjuta
förtroende i föräldrar så att de känner att de klarar av och kan ge sina barn
det de behöver. Och inte slänga en massa lögner i ansiktet på dem som låter dem
intalas att de inte är kapabla till att ta hand om sina barn.”
”Jo, men arbetslinjen. Alla måste bidra till samhället”
säger någon bistert. ”Nu är jag förvirrad” tänker jag uppgivet. ”Jag tar hand
om det allra viktigaste vi har. Jag tar hand om framtiden. Mina barn! Jag ser
till att de mår bra, får en trygg uppväxt, får lära känna andra barn i sin
ålder, lär sig saker, får uppleva saker, lär dem att göra goda val och göra
rätt för sig, ger dem kärlek och vägledning. Räcker inte det som ett bidrag?
Det måste väl ändå räknas som det största bidraget? Att uppfostra trygga och
ansvarstagande individer.”
Som sagt. Jag kan inte förstå att mina val sticker så i era ögon att jag utgör ett sådant hot
mot det samhälle ni har som vision, att ni med alla medel måste få mig att inte
existera. Att jag med mina mål, drömmar och visioner är så malplacerad att jag
måste känna att jag är fel, nästintill kriminell. Att när jag inte tänker och
gör som ni vill tar ni till politiska medel för att tvinga in mig i fållan. Jag
förstår inte vilket hot jag utgör. Men vad vet jag? Jag är ju bara en
högutbildad, andra generationens invandrarkvinna, som råkar vara en helt vanlig
mamma.
