Men vi har råd med världens mest välutbildade hemmamammor!

"EU-minister Birgitta Ohlsson menar att Europa inte har råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar" står det i Expressen. Läs hela artikeln här.

Men vi har råd med världens mest välutbildade hemmamammor tycker jag! Eller hemmapappor om ni väljer det. Det finns inget större och viktigare arbete än att ta hand om sina barn. Att vårda, vägleda och ge den omsorg som de behöver. Jag skulle vilja säga att Sverige, Europa och resten av världen inte har råd med att inte ha världens mest välutbildade hemmamammor och hemmapappor.

Det jobb jag gör hemma är mer krävande än något annat jobb jag någonsin gjort. Det kräver att jag är administratör, planerare, chaufför, chef, medlare, psykolog, sjuksyster, lekledare, lärare, kock, dietist, idrottare, ekonom, allvetare mm. Ja listan kan göras oändligt lång och jag har säkerligen glömt flera. Samtidigt ska jag klara av att vara överallt hela tiden och svara på alla fyra barns behov samtidigt på olika platser på olika sätt. Jag har jour 24 timmar om dygnet. Detta jobb kommer dessutom inte med någon handbok och utbildningen är nästintill obefintlig förutom några få träffar på MVC som mest handlar om den kommande förlossningen, spädbarnstiden och amning.

Hur man hanterar när ens barn vaknar av nattskräck natt efter natt efter natt får man lista ut själv. Eller hur man ska bemöta sina barns funderingar på livet, döden och livet efter detta är upp till en själv. Vad man gör med trilskande barn samtidigt som man hanterar tvillingar på 6 månader är en helt annan historia. Ja, även här kan listan göras lång på vilka situationer man möter. Jag får själv pröva mig fram, leta information, fundera och känna efter för att komma fram till vad som är rätt och bäst för mina barn här och nu. Tyckare och tänkare finns det många av, men ingen har alla svar. Alla barn är olika och det är föräldrarna som känner dem bäst och kan möta behoven hos dem på bästa sätt.

 

Ingen kan älska ditt barn som du!

Ja, de är alla mina!

Gick i affärer idag med alla mina barn. Hannah och Gabriel sov i vagnen och Emma och Matilda gick bredvid. Plötsligt stannar en äldre dam framför mig och frågar förundrat: "Är de alla dina?". "Ja, de är alla mina!" svarade jag stolt! Hon tittade på mig med värme i blicken och sa "Vad härligt!"

Och ja, det är härligt! 

Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet....

När jag läser om graviditeter som inte riktigt blir som man hoppas och tänkt sig så klappar mitt hjärta tacksamt över att det trots allt gått så bra med mina barn. De är friska! Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag känner mig så tacksam.

En av de senaste artiklar jag läst är denna om enäggstvillingar. Det känns smärtsamt att läsa om deras kamp och allt de behövt gå igenom och jag kan inte föreställa mig vad de gått igenom. Jag tänker på hur livet kan te sig så olika för oss alla. Och jag tänker på hur livet hade sett ut om vågskålen hade tippat åt andra hållet...

Vad jag menar är att våra två små är tvåäggstvillingar och de hade varsin egen moderkaka. Alltså kunde inte blodfördelningen komma i obalans som i fallet i länken. Men tänk om det inte varit så. Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet...

Våra två små hade lika gärna kunnat vara födda i vecka 27 utan att jag hunnit få kortisonet som gjorde att deras lungor hann utvecklas. Nu kom de istället i vecka 33 och jag hade sedan länge hunnit få kortisonsprutorna som påskyndade lungornas utveckling. Och när de kom var de små och nätta, men starka och friska. Men tänka om vågskålen tippat åt andra hållet...

De hade kunnat få komplikationer med men för livet. Men det blev inte så. De utvecklades och gick från klarhet till klarhet. Men tänkt om...

Nej, jag plågar inte mig själv med att tänka dessa ofattbara tankar om hur livet hade varit om vågskålen hade tippat åt ett annat håll. Om de hade kommit i vecka 27, outvecklade med en rad komplikationer. Men ibland ställer jag mig frågan varför just jag fick dessa två friska, och någon annan inte fick det.

Och vid dessa tillfällen inser jag hur nära vi varit. Och jag tänker den ofattabara tanken - Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet? Jag kramar tacksamt om mina små, glad över att vara deras mamma.

Alla barnen sover...

Igår somnade sista barnet vid 21. Det har inte hänt på tre månader. Jag har hittills från 6 på morgonen till ca 23 haft minst ett barn vid min sida. Men igår hände det alltså och plötsligt stod jag där med egentid. Ja, vad gör man när man har tid för sig själv som man inte räknat med? Marcus jobbade dessutom sent.

Jag kan komma på en uppsjö med saker som jag både vill och behöver göra men inte har hunnit eller orkat. Så vad gjorde jag? Jo jag bakade - morotskaka med cream cheese frosting. Jag grävde fram ett recept som jag inte använt på länge, men som är riktigt god. Och ja, den var fortfarande riktigt god!

Jag beundrar er!

Jag beundrar er flerbarnsmammor! Och ännu mer beundrar jag er som fått tvillingar och som vågat skaffa fler. Hur får man vardagen att fungera?

Jag förstår inte varför mina dagar är så kaotiska. Planering och framförhållning har jag fått slänga ut genom fönstret. Måtte de vara förlåtande och återvända snart.

Kanske beror det på att jag är en sån inbiten rutinmänniska som gillar struktur och ordning. Kanske för att jag har ett rätt stort kontrollbehov som vill kunna planera mina dagar. Men det här med att bli väckt flera gånger per natt utan att ha något att säga till om är inte riktigt min starka sida när det kommer till mammarollen. Inte heller gillar jag när jag helt sonika måste rätta mig efter någons agenda som inte kan förklara vilka tider och premisser som gäller.

Och så får faktiskt den något sena bussen ta och komma nu. För nu sover de och gör förhoppningsvis ett tag till. Men jag kan inte garantera en lugn och skrikfri resa för mina medresenärer om bussen inte är i tid. (Inte för att jag kan det även om den är i tid - jag kan bara hoppas)

Det kunde ha varit vi...

Vi hade 2-månaderskontroll på neonatalen i veckan och inte helt oväntat var det bara positiva besked. Så därmed är vi utskrivna och BVC tar vid helt och hållet.

Men hur sammanfattar man de senaste veckorna? Det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på vår i sammanhanget korta och okomplicerade tid på neo. För hur jag än vrider och vänder på det så vill man inte behöva hamna på neo med sitt barn. När alla andra åker hem med sin nykläckta små dyrgripar står man ensam kvar och slängs in i en värld av vägningar, mätningar, syresättningsgrad, apparater som piper, pumpning och sjukhusrutier.

Eller ja, ensam är man inte, men det kan kännas så. Snabbt lär man sig dock rutinerna och snabbt märker man att man inte är ensam. Och man lär sig också att det finns lika många berättelser som det finns bebisar på neo. Varje historia är unik.

Vår resa började i vecka 27 med en rejäl blödning och ambulansfärd in till förlossningen mitt i natten. Väl inne möts jag av sjuksköterskor, läkare, barnläkare från neonatalen varav en kallats in extra för att ta emot oss. Bebisarna kom inte den natten, men förberedelser gjordes för att ta emot dem när de väl skulle komma. Vi förbereddes mentalt på att de två små inte skulle ligga kvar i min mage tiden ut. Bebisarna förbereddes genom att jag fick kortisonsprutor för att utveckla deras lungor. Sen var det bara att vänta.

I sex veckor till, två nya blödningar och annat strul väntade vi. Tacksam över att de låg kvar, men frustrerad över att vara så begränsad i vad jag kunde göra.

I vecka 33 kom så ytterligare en blödning. Den här gången slutade inte blodet att pulsera. Vi kom in 8.15 på alla hjärtans dag. 8.29 är båda bebisarna ute med akut kejsarsnitt. Då var det bråttom!

Det blev en och en halv vecka inne på avdelningen och ytterligare en och en halv vecka med hemsjukvård. Personalen är fantastisk. Vårdande, lyhörda och rutinerade. Ja, ett och annat stolpskott finns det ju, men i det stora hela var de suveräna.

Inne på avdelningens patientmatsal finns det en stor anslagstavla full med foton och tackkort från föräldrar som legat inne på neo med sina juveler. Många har gjort en längre resa än vad vi fick göra. Jag brukade lösa deras historia när dagarna blev långtråkiga och förundras över vad sjukvården kan åstadkomma. En del födda i vecka 24, andra i vecka 27. En del inte större viktmässigt än ett mjölkpaket. Jag förundras över hur de föräldrar har orkat vars barn fått en komplicerad start i livet. Jag läser om operationer, infektioner, bebisar som behöver hjälp med andningen och värmen. Jag är tacksam för mina små som var så pass stora att tiden på neo varit så okomplicerad. Samtidigt som jag får en klump i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. För jag inser, att det kunde ha varit vi...

Då - 7 veckor tidiga...

 



Nu - 9 veckor gamla...

Jag har ju precis lagt mig

Bebisarna sover och jag behöver också sova om jag ska få i alla fall lite sömn inatt. Jag lägger huvudet på kudden, blundar och somnar. Efter ett par minuter hörs det där välbekant gnyendet som betyder att de håller på att vakna. Men hur kan det vara möjligt? Inte än! Jag har ju inte ens hunnit somna ordentligt, än mindre sova en stund. Jag går upp för att ge dem en varsin napp. Innan det tittar jag hastigt på klockan. Jag inser med lite enkel grundskolematematik att det inte alls bara gått ett par minuter. Det har gått två och en halv timma sedan senaste matningen. Det är ju klart de är hungriga. Men varför känns det som att jag inte har sovit alls?

Osynkat

Idag är tvillingarna helt osynkade. Hittills har vi i stort sett kunnat få dem att äta samtidigt och sova samtidigt. De har varit så synkade. Och det har varit så tacksamt. För det har nämligen givit mig tid att göra annat än mata bebisar. Som att sova till exempel.

Men så är det som sagt inte idag. Jag har suttit i soffan i vardagsrummet mer eller mindre sen kl 8 i morse och nu är klockan snart 14 och jag sitter här än. Ett kort avbrott hann jag med och kunde värma lite mat, sen var det dags igen.

Jag hoppas verkligen att detta är tillfälligt - som i - endast idag är det så här. För inte kan väl detta vara deras nya rutin?

Nätterna är värst.

Lillkillen har det jobbigt med magen. Och nej, inte kolikjobbigt. Utan bara vanligt spädbarnsjobbigt. Pga detta så gnyr och gnäller han en del. Ibland kan han skrika ett par minuter, men det går snabbt över.

Det intressanta i kråksången är dock att på natten blir det värre. På dagen har han inga problem med att sova bredvid sin syster men när kvällen kommer och vi flyttar upp i sovrummet så knölar magen mer. Det kommer som på beställning. Så fort vi går in i rummet och jag lägger dem i spjälsängen så eskalerar hans klagan över magen. Det slutar oftast med att han får sova hos mig. Mest för att han inte ska väcka sin syster. Det är förvisso rätt mysigt, men kan någon förklara varför det är på det här viset? Har han knäckt koden för att lyckas få lite ensamtid hos mamma?

Jag är mamma!

Jag minns mina "första stapplande steg" som nybliven mamma. Jag minns glädjen men även osäkerheten. Hur jag oroade mig över lillans konstanta kräkningar som BVC förklarade som helt normala. Hon växte, utvecklades och gick upp i vikt. Kräkningarna var övergående sa de - och mycket riktigt. Visst slutade hon så småningom kräkas. I övrigt var hon ett så harmoniskt barn som bebis och är fortfarande. Väldigt tacksamt att få börja med som förstagångsmamma.

När tvåan kom blev det därför en sådan chock! Hon kom med buller och brak och skrek hela dagarna. Allt annat än harmoniskt var det. Återigen kom oron krypandes...Är det något som är fel? Varför skriker hon så mycket? Helt normalt det också. Även detta var övergående enligt BVC, vilket det också var. Så småningom lugnade även hon ner sig...lite i alla fall.

Nu sitter jag här igen efter min tredje graviditet med nya erfarenheter. Vård på neonatalavdelning hade vi tidigare inte varit med om. Sondmatning, tätare vägningar och massa andra kontroller. Inte heller hade jag sedan tidigare erfarenhet av tvillingar. Man kunde tycka att oron återigen ska komma krypandes, men istället lägger sig ett stilla lugn när jag ser på mina barn. Visst är det nya erfarenheter jag får med mig, men det är inget som oroar mig längre.

Istället har jag lärt mig att det mesta är övergående. Jag har lärt mig att ha lite is i magen och bara njuta av mina små barn. Tiden går så fort. Men framförallt har jag lärt mig att lita på mina egna instinkter. Jag är mamma! Jag kan och jag vet hur jag ska ta hand om mina barn. Jag vet vad de behöver.