Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet....

När jag läser om graviditeter som inte riktigt blir som man hoppas och tänkt sig så klappar mitt hjärta tacksamt över att det trots allt gått så bra med mina barn. De är friska! Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag känner mig så tacksam.

En av de senaste artiklar jag läst är denna om enäggstvillingar. Det känns smärtsamt att läsa om deras kamp och allt de behövt gå igenom och jag kan inte föreställa mig vad de gått igenom. Jag tänker på hur livet kan te sig så olika för oss alla. Och jag tänker på hur livet hade sett ut om vågskålen hade tippat åt andra hållet...

Vad jag menar är att våra två små är tvåäggstvillingar och de hade varsin egen moderkaka. Alltså kunde inte blodfördelningen komma i obalans som i fallet i länken. Men tänk om det inte varit så. Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet...

Våra två små hade lika gärna kunnat vara födda i vecka 27 utan att jag hunnit få kortisonet som gjorde att deras lungor hann utvecklas. Nu kom de istället i vecka 33 och jag hade sedan länge hunnit få kortisonsprutorna som påskyndade lungornas utveckling. Och när de kom var de små och nätta, men starka och friska. Men tänka om vågskålen tippat åt andra hållet...

De hade kunnat få komplikationer med men för livet. Men det blev inte så. De utvecklades och gick från klarhet till klarhet. Men tänkt om...

Nej, jag plågar inte mig själv med att tänka dessa ofattbara tankar om hur livet hade varit om vågskålen hade tippat åt ett annat håll. Om de hade kommit i vecka 27, outvecklade med en rad komplikationer. Men ibland ställer jag mig frågan varför just jag fick dessa två friska, och någon annan inte fick det.

Och vid dessa tillfällen inser jag hur nära vi varit. Och jag tänker den ofattabara tanken - Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet? Jag kramar tacksamt om mina små, glad över att vara deras mamma.

Osminkad i illasittande kläder...

Idag packade jag in mig själv och alla fyra barnen i vår bil och åkte ut på en liten shoppingrunda. Morgonförberedelserna för att komma iväg tar lite tid med fyra barn. Det blir lätt så att jag försummar mina egna förberedelser och ger mig ut mer eller mindre osminkad. Inte för att jag vanligtvis brukar ha så mycket smink, men lite fin vill man känna sig.

Idag var inget undantag. När alla barn väl var påklädda och mätta borstade jag håret och tänderna samt bytte mysbyxorna mot ett par illasittande jeans. (Det är för tillfället ont om jeans som sitter särskilt bra. Behöver komma igång med lite träning.) Sen bar det iväg.

Någon timma in i shoppandet behövde tvillingarna matas så jag och barnen letade reda på amningsrummet. Med två bebisar i vagnen och två barn i släptåg stövlar vi in. Där sitter det redan två kvinnor. Den ena ammar, den andra är med henne som sällskap. Kvinnan som ammar visar sig vara en gammal klasskamrat från högstadiet. Hon ser fräsch och snygg ut. Stylad från topp till tå. Att hon varit gravid verkar inte ha satt några spår på hennes kropp.

Jo jag vet att det kan tyckas ytligt, men där och då kände jag mig sliten och sunkig, osminkad med illasittande jeans.

Frihet!

Känslan som infinner sig när jag inser att jag inte längre är beroende av andra för att ta mig utanför husets fyra väggar är befriande. Jag blir alldeles sprallig inombords när jag inser att jag inte längre är begränsad vad gäller min rörelseförmåga och vart jag kan ta mig. I alla fall inte lika begränsad som jag varit sen årsskiftet.

Idag av alla dagar, med nyfallen snö på vägarna vågade jag mig ut på ett litet äventyr till BVC. Jag tog bussen dit och promenerade hem. Och jag orkade hela vägen. Visst är kroppen trött nu på kvällskvisten och jag känner att både rygg och mage värker. Så det blir soffläge resten av kvällen. Välförtjänt sådan. Och det lär dröja några dagar innan jag ger mig på ett sådant äventyr på nytt. Men bara vetskapen om att kroppen sakta men säkert återhämtar sig och att jag inom en överskådlig framtid faktiskt kommer att kunna börja bygga upp dess styrka igen - det är frihet!

Vad drömmer du om...?

 6 veckor av påtvingad, ofrivilligm vila. 6 veckor av försiktighet och restriktioner. 6 veckor då andra får göra sånt åt mig som jag i normala fall kan själv. 6 veckor av väntan. 4 veckor (lite drygt) tills tvillingarna kommer ut med planerat snitt. Om inget hinner hända däremellan. De första fem veckorna gick relativt fort och snabbt. Kroppen kändes trots komplikationerna relativt stark. Sen kom en ny blödning och det är som att jag inte känner igen mig längre. Kraftiga sammandragningar utan minsta ansträngning, halsbränna, ryggen värker, höften strejkar och jag samlar på mig vätska. Jag tröstar mig med att detta är tillfälligt. "This too shall pass!" Fyra veckor till, sen är den här delen över. Då börjar en ny fas, återhämtning och livet som 4-barnsmamma. Jag längtar (och hoppas självklart på ett problemfritt, komplikationsfritt snitt och återhämtning). Det finns lite saker jag lägtar efter och drömmer om att återigen kunna göra. Här är min lilla lista, utan inbördes ordning:

Gå på promenad.
Baka
Laga mat
Gå till kyrkan
Träna
Åka till badhuset med min familj
Bada bastu
Vara ute
Busa och leka med mina barn
Sy
Åka ut till mina föräldrar

Jag kommer säkert på fler saker som jag glömt i denna lista. Man blir så medveten om vad mycket man har att vara tacksam för när man ställs inför oplanerade situationer i livet. Man kommer även på saker man skjutit på framtiden. Som att starta en blogg - det har jag funderat på länge, men inte tagit mig tid till att göra. Förutom det så skulle jag vilja lära mig baka bröd, ut och resa, renovera hemma... Drömmarna är många och jag tänker inte skriva ner alla här och nu. Men vad drömmer du om? Vad har du skjutit på framtiden och inte tagit tag i? Nu kanske det är dags!

"Åh, tack mamma!"

Vi väntar ju tvillingar. Redan vid första ultaljudet såg vi tydligt att den ena är en pojke. Den andra tvillingen var inte lika tydlig, men det såg ut att vara en flicka. Det har blivit ett par ultraljud sen dess och igår var vi på ytterligare ett. Marcus passade då på att fråga om det var lättare att se om den andra var en flicka. Barnmorskan tittar och letar och får ingen tydlig bild, men på det hon ser så verkar det vara en flicka. Men hon sa också att det oftast är flickorna de tar fel på. Så vi är fortfarande inte helt säkra. (Men jag tror att det är en flicka).

Hur som helst...vid middagsbordet igår kväll frågade Emma om det hade gått att se om den andra tvillingen var en flicka eller en pojke. Jag svarade henne att det troligtvis är en flicka varpå hon slänger sig om min hals och utbrister:

"Åh, tack mamma, tack!"

Under kvällen berättar Emma sedan för mig att hon ska hjälpa till att välja kläder till bebisen och ta hand om henne. Och när bebisen blir större så ska Emma fläta hennes hår.

Undrar vilken reaktionen hade blivit om jag sagt att det blir en pojke...?

Inte den bästa bilden, men det ligger två små där inne...

Ultraljud, läkarbesök, barnmorska ... ultra...

ljud, läkarbesök, barnmorska... Så har livet sett ut sen vi kom hem från sjukhuset för några veckor sen. Varje vecka har det varit minst ett besök. Men nu är nästa vecka besöksfri (peppar, peppar). Det vill säga om inget händer, och det håller vi tummarna för att det inte gör.

Med allt detta flängande kan jag ibland undra över om man på något sätt skulle kunna effektivisera allt. Bunta ihop besöken liksom. Som det är nu är jag beroende av andra för att ta mig till diverse besök och för deras skull vore det ju enklare om allt kunde skötas samtidigt.

Oavsett vilket så inser jag hur bra vi har det! Den vård jag får är för att se till att jag och bebisarna mår bra. Den är "gratis" (ja jag vet att vi betalar skatt för den, men ni förstår vad jag menar). Och vården är bra! Allt kontrolleras även om det såg bra ut sist jag var där. Och jag vet inte hur många gånger jag hört en läkare, barnmorska eller någon annan säga: "Ring om det är något. Det är bättre att du ringer en gång för mycket."

Vad jag vill säga är att jag känner mig trygg. Trygg med vetskapen om att vad som än händer de kommande sju veckorna fram till planerat snitt så kommer de jag möter göra vad de kan för att jag och bebisarna ska må bra!

Mmmmmmmjölk!

Jag konsumerar inte särskilt stora mängder mjölk. Inte i vanliga fall. Men den senaste tiden har den blivit min bästa vän. Väl hemkommen från sjukhuset efter andra vändan märkte jag av en gravidåkomma jag tidigare inte stött på under min graviditet. Halsbränna. Det beror nog på koktailen av antibiotika, niferex och annat jag är tvungen att stoppa i mig, tänkte jag. Det går över. Men så blev det inte riktigt.
     Jag har under mina två tidigare graviditeter förskonats denna åkomma och önskade mig inte detta denna gång heller. Men nu kom det som ett brev på posten. Jag väntade tålmodigt på att det skulle ge med sig, men insåg efter några dagar att här krävs det förändring. Så jag googlade. Och där fanns det råd om ditten och datten vad gäller just gravid och halsbränna. Allt från vilken sorts mat och dryck som är bra att stoppa i sig till vilka mediciner som hjälper. Ja, någon medicin var jag inte intresserad av. Det kändes som att den koktail jag redan fått i mig kunde få räcka ett tag framöver.

Alternativet var att ändra på kosten.
Undvika starkt kryddad mat (inte ett större problem att undvika)
Äta små portioner (ja, det får ju inte plats så mycket just nu i alla fall)
Undvika stekt och grillat
Undvika äpplen och citrusfrukter.
Undvika choklad (aj då....)
Undvika juice.....

Ja, listan kan säkert göras superlång och det är nog olika för olika personer. Jag hittade även en del tips på sådant jag kan äta som ska lindra halsbrännan. Mandlar, kolsyrat vatten och mjölk var några av förslagen.
     Jag har inte kunnat äta nötter på hela graviditeten och kolsyrat vatten är jag lite skeptisk emot om det verkligen hjälper. Men mjölken då? Jag testade och till min förvåning så lindrades besvären. Det fungerar till och med till den grad att jag kan äta sånt som ger mig halsbränna i vanliga fall om jag dricker ordentligt med mjölk efteråt. Så mjölken har för tillfället blivit min bästa vän...