När jag läser om graviditeter som inte riktigt blir som man hoppas och tänkt sig så klappar mitt hjärta tacksamt över att det trots allt gått så bra med mina barn. De är friska! Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag känner mig så tacksam.
En av de senaste artiklar jag läst är denna om enäggstvillingar. Det känns smärtsamt att läsa om deras kamp och allt de behövt gå igenom och jag kan inte föreställa mig vad de gått igenom. Jag tänker på hur livet kan te sig så olika för oss alla. Och jag tänker på hur livet hade sett ut om vågskålen hade tippat åt andra hållet...
Vad jag menar är att våra två små är tvåäggstvillingar och de hade varsin egen moderkaka. Alltså kunde inte blodfördelningen komma i obalans som i fallet i länken. Men tänk om det inte varit så. Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet...
Våra två små hade lika gärna kunnat vara födda i vecka 27 utan att jag hunnit få kortisonet som gjorde att deras lungor hann utvecklas. Nu kom de istället i vecka 33 och jag hade sedan länge hunnit få kortisonsprutorna som påskyndade lungornas utveckling. Och när de kom var de små och nätta, men starka och friska. Men tänka om vågskålen tippat åt andra hållet...
De hade kunnat få komplikationer med men för livet. Men det blev inte så. De utvecklades och gick från klarhet till klarhet. Men tänkt om...
Nej, jag plågar inte mig själv med att tänka dessa ofattbara tankar om hur livet hade varit om vågskålen hade tippat åt ett annat håll. Om de hade kommit i vecka 27, outvecklade med en rad komplikationer. Men ibland ställer jag mig frågan varför just jag fick dessa två friska, och någon annan inte fick det.
Och vid dessa tillfällen inser jag hur nära vi varit. Och jag tänker den ofattabara tanken - Tänk om vågskålen tippat åt andra hållet? Jag kramar tacksamt om mina små, glad över att vara deras mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar