Fredagsmys

Hemmagjord vaniljglass med tillbehör. Kolasås, nonstops, "chokladfingrar" och banan.

 

 

Krokodiler

Mummi (mormor) är här och hjälper oss varje vecka. Hon kommer onsdag morgon och åker hem torsdag eftermiddag. Denna vecka kom hon med pysselbeskrivningar på hur man gör olika pärldjur av hamapärlor. Så nu har vi pysselverkstad i vardagsrummet. Det tillverkas krokodiler i regnbågens alla färger!

Osynkat

Idag är tvillingarna helt osynkade. Hittills har vi i stort sett kunnat få dem att äta samtidigt och sova samtidigt. De har varit så synkade. Och det har varit så tacksamt. För det har nämligen givit mig tid att göra annat än mata bebisar. Som att sova till exempel.

Men så är det som sagt inte idag. Jag har suttit i soffan i vardagsrummet mer eller mindre sen kl 8 i morse och nu är klockan snart 14 och jag sitter här än. Ett kort avbrott hann jag med och kunde värma lite mat, sen var det dags igen.

Jag hoppas verkligen att detta är tillfälligt - som i - endast idag är det så här. För inte kan väl detta vara deras nya rutin?

Frihet!

Känslan som infinner sig när jag inser att jag inte längre är beroende av andra för att ta mig utanför husets fyra väggar är befriande. Jag blir alldeles sprallig inombords när jag inser att jag inte längre är begränsad vad gäller min rörelseförmåga och vart jag kan ta mig. I alla fall inte lika begränsad som jag varit sen årsskiftet.

Idag av alla dagar, med nyfallen snö på vägarna vågade jag mig ut på ett litet äventyr till BVC. Jag tog bussen dit och promenerade hem. Och jag orkade hela vägen. Visst är kroppen trött nu på kvällskvisten och jag känner att både rygg och mage värker. Så det blir soffläge resten av kvällen. Välförtjänt sådan. Och det lär dröja några dagar innan jag ger mig på ett sådant äventyr på nytt. Men bara vetskapen om att kroppen sakta men säkert återhämtar sig och att jag inom en överskådlig framtid faktiskt kommer att kunna börja bygga upp dess styrka igen - det är frihet!

Sjukdomar och vabdagar

Jag börjar smått tro på total isolering från omvärlden i februari och mars. Var och varannan fb uppdatering jag läser handlar om sjukdomar och vab.

Eller vad tror ni? Om vi alla bara håller oss ifrån varandra dessa sjukdomsmånader varje år så kanske smittorna minskar. Nej självklart är jag inte allvarlig när jag skriver detta. I år är jag dock lite extra vaksam med våra två småttingar hemma. Måtte vi inte bli smittade!

Rutiner

Jag är helt klart en rutinmänniska. Det ger mig en känsla av kontroll. Och framförallt ger det struktur och ordning i vardagens alla måsten och göromål. Dessutom förenklar rutiner livet med barn.

Våra äldsta tjejer lägger sig oftast runt sju på kvällen. Kvällsrutinerna är väl inarbetade. Kvällsmat, borsta tänder, pyjamas etc. Varje kväll samma sak sen de var ca 6 månader gamla. Och det funkar.

Men med spädbarn blir livet allt annat än rutiner. Med spädbarn följer man deras rytm och behov på ett helt annat sätt. Jag tycker att det är så fruktansvärt svårt . Helt plötsligt har jag ingen kontroll längre. Mitt i matlagning, memoryspel med stora tjejerna eller deras hårklippning för den delen kan de två små pocka på min uppmärksamhet. Då är det i stort sett bara att släppa allt jag håller på med och se till deras behov.

Just nu är det bara att gilla läget, men jag har redan börjat fundera på hur vi ska få till vettiga rutiner för dessa små så småningom - även om det dröjer en tid. För hur det än förhåller sig så är det förhoppningen om att i sinom tid kunna återgå till en normal vardag som gör att jag orkar igenom alla nattliga matningar, dagar med barn som har kinkiga magar, bebiskräk och annat mindre smickrande.

Missförstå mig rätt nu. Jag älskat mina barn och jag njuter av att få mysa och gosa med dem, men jag skulle ljuga om jag sa att jag klarar mig på 4 timmar osammanhängande sömn per natt någon längre tid. Så ja, jag ser fram emot när vardagen har lite mer rutiner.

Bärfisar

Jag har under dagen funderat på om jag ens vågar skriva detta inlägg och än mindre publicera det.... Inte för att det jag tänkt skriva är provocerande, kontroversiellt eller något liknande. Bara mer det faktum att jag är rädd för att om jag faktiskt uttalar det jag tänker så kommer turen vända.

Emma och Matilda var som bebisar vad jag kallar bärfisar. Vi fick bära runt på dem när de var vakna. Gjorde vi inte det skrek de konstant. Skrikand övergick när de väl lärde sig ta sig fram på egen hand. Emma var 10 måndare när hon lärde sig krypa (!). Bärsele/bärsjal blev räddningen.

Hittils har våra nytillskott inte följt i samma fotspår. Nu sover de väldigt mycket, men den lilla tid de är vakna är de väldigt nöjda, om de bara är mätta och har ren blöja. Så jag hoppas för allt i världen att det håller i sig.

Varför kan man kanske undra? Jo, vi har två barn till som gärna vill ha tid och uppmärksamhet från oss. Det blir svårare att till fullo engagera sig i deras aktiviteter om man ständigt har en bebis som kräver uppmärksamhet.

Idag fick jag till exempel tid att pyssla tillsammans med Emma och Matilda. Vi plockade fram en massa pyssel och satt vid bordet i vardagsrummet och skapade både det ena och det andra. Det kändes så bra att få ägna tjejerna tid och de var superglada över att få pyssla med mamma.

Nätterna är värst.

Lillkillen har det jobbigt med magen. Och nej, inte kolikjobbigt. Utan bara vanligt spädbarnsjobbigt. Pga detta så gnyr och gnäller han en del. Ibland kan han skrika ett par minuter, men det går snabbt över.

Det intressanta i kråksången är dock att på natten blir det värre. På dagen har han inga problem med att sova bredvid sin syster men när kvällen kommer och vi flyttar upp i sovrummet så knölar magen mer. Det kommer som på beställning. Så fort vi går in i rummet och jag lägger dem i spjälsängen så eskalerar hans klagan över magen. Det slutar oftast med att han får sova hos mig. Mest för att han inte ska väcka sin syster. Det är förvisso rätt mysigt, men kan någon förklara varför det är på det här viset? Har han knäckt koden för att lyckas få lite ensamtid hos mamma?

Jag är mamma!

Jag minns mina "första stapplande steg" som nybliven mamma. Jag minns glädjen men även osäkerheten. Hur jag oroade mig över lillans konstanta kräkningar som BVC förklarade som helt normala. Hon växte, utvecklades och gick upp i vikt. Kräkningarna var övergående sa de - och mycket riktigt. Visst slutade hon så småningom kräkas. I övrigt var hon ett så harmoniskt barn som bebis och är fortfarande. Väldigt tacksamt att få börja med som förstagångsmamma.

När tvåan kom blev det därför en sådan chock! Hon kom med buller och brak och skrek hela dagarna. Allt annat än harmoniskt var det. Återigen kom oron krypandes...Är det något som är fel? Varför skriker hon så mycket? Helt normalt det också. Även detta var övergående enligt BVC, vilket det också var. Så småningom lugnade även hon ner sig...lite i alla fall.

Nu sitter jag här igen efter min tredje graviditet med nya erfarenheter. Vård på neonatalavdelning hade vi tidigare inte varit med om. Sondmatning, tätare vägningar och massa andra kontroller. Inte heller hade jag sedan tidigare erfarenhet av tvillingar. Man kunde tycka att oron återigen ska komma krypandes, men istället lägger sig ett stilla lugn när jag ser på mina barn. Visst är det nya erfarenheter jag får med mig, men det är inget som oroar mig längre.

Istället har jag lärt mig att det mesta är övergående. Jag har lärt mig att ha lite is i magen och bara njuta av mina små barn. Tiden går så fort. Men framförallt har jag lärt mig att lita på mina egna instinkter. Jag är mamma! Jag kan och jag vet hur jag ska ta hand om mina barn. Jag vet vad de behöver.

Men var är våren?

För ca 10 veckor sedan gick jag i ofrivillig ide. Precis som björnen går i vinterdvala så tillbringades tiden från nyår vilandes på soffan eller i sängen. Skillnaden är att björnens vinterdvala är frivillig och min vila var mer eller mindre påtvingad.

Men någonstans måste det ha gått lite snett. Hela idén med vinterdvala är väl ändå att man ska vakna upp och välkomna våren igen. Snön ska ha smält bort och temperaturen vara mer på plussidan än på minussidan. Jag kan inte direkt påstå att det varit så de få gånger jag tagit mig ut efter min vinterdvala. Det blåser kallt och termometern visar oftare minus än plus. Kanske kunde jag idag se hopp om en kommande vår någon gång i framtiden. Men den verkar ta god tid på sig.

Så det här med att gå ide verkar inte fungera. Eller så är inte min kropp helt inställd på rätt tider än. Kanske får försöka på nytt nästa vinter igen...