Jag är mamma!

Jag minns mina "första stapplande steg" som nybliven mamma. Jag minns glädjen men även osäkerheten. Hur jag oroade mig över lillans konstanta kräkningar som BVC förklarade som helt normala. Hon växte, utvecklades och gick upp i vikt. Kräkningarna var övergående sa de - och mycket riktigt. Visst slutade hon så småningom kräkas. I övrigt var hon ett så harmoniskt barn som bebis och är fortfarande. Väldigt tacksamt att få börja med som förstagångsmamma.

När tvåan kom blev det därför en sådan chock! Hon kom med buller och brak och skrek hela dagarna. Allt annat än harmoniskt var det. Återigen kom oron krypandes...Är det något som är fel? Varför skriker hon så mycket? Helt normalt det också. Även detta var övergående enligt BVC, vilket det också var. Så småningom lugnade även hon ner sig...lite i alla fall.

Nu sitter jag här igen efter min tredje graviditet med nya erfarenheter. Vård på neonatalavdelning hade vi tidigare inte varit med om. Sondmatning, tätare vägningar och massa andra kontroller. Inte heller hade jag sedan tidigare erfarenhet av tvillingar. Man kunde tycka att oron återigen ska komma krypandes, men istället lägger sig ett stilla lugn när jag ser på mina barn. Visst är det nya erfarenheter jag får med mig, men det är inget som oroar mig längre.

Istället har jag lärt mig att det mesta är övergående. Jag har lärt mig att ha lite is i magen och bara njuta av mina små barn. Tiden går så fort. Men framförallt har jag lärt mig att lita på mina egna instinkter. Jag är mamma! Jag kan och jag vet hur jag ska ta hand om mina barn. Jag vet vad de behöver.