Bärfisar

Jag har under dagen funderat på om jag ens vågar skriva detta inlägg och än mindre publicera det.... Inte för att det jag tänkt skriva är provocerande, kontroversiellt eller något liknande. Bara mer det faktum att jag är rädd för att om jag faktiskt uttalar det jag tänker så kommer turen vända.

Emma och Matilda var som bebisar vad jag kallar bärfisar. Vi fick bära runt på dem när de var vakna. Gjorde vi inte det skrek de konstant. Skrikand övergick när de väl lärde sig ta sig fram på egen hand. Emma var 10 måndare när hon lärde sig krypa (!). Bärsele/bärsjal blev räddningen.

Hittils har våra nytillskott inte följt i samma fotspår. Nu sover de väldigt mycket, men den lilla tid de är vakna är de väldigt nöjda, om de bara är mätta och har ren blöja. Så jag hoppas för allt i världen att det håller i sig.

Varför kan man kanske undra? Jo, vi har två barn till som gärna vill ha tid och uppmärksamhet från oss. Det blir svårare att till fullo engagera sig i deras aktiviteter om man ständigt har en bebis som kräver uppmärksamhet.

Idag fick jag till exempel tid att pyssla tillsammans med Emma och Matilda. Vi plockade fram en massa pyssel och satt vid bordet i vardagsrummet och skapade både det ena och det andra. Det kändes så bra att få ägna tjejerna tid och de var superglada över att få pyssla med mamma.