Simskoleavslutning

Stolt liten tös visar glatt upp sina färdigheter!

Joggpremiär!

Ikväll var det äntligen dags för årets joggpremiär. Det blev ingen långrunda och det gick inte särskilt snabbt heller. Men med tanke på att senaste månaderna varit väldigt mycket stillasittande så var flåset ändå rätt bra. Ca 2 km blev det.

TomTits

Det är en vecka sedan vi var där, men först ikväll har jag hunnit ladda ner fotona på datorn (egentligen borde jag väl passa på att sova utan stora tjejerna hemma och med bebisarna som sover...)

Hur som helst så kan jag ju inte låta bli och lägga ut lite bilder på vårt lilla äventyr.

 

 

Ja, det får räcka för denna gång. Nu är det sova som gäller. Emma sa för övrigt idag att hon vill åka dit igen. Visst lär vi göra det, även om det dröjer lite. Finns så mycket annat skoj vi vill hinna hitta på också.



Jag beundrar er!

Jag beundrar er flerbarnsmammor! Och ännu mer beundrar jag er som fått tvillingar och som vågat skaffa fler. Hur får man vardagen att fungera?

Jag förstår inte varför mina dagar är så kaotiska. Planering och framförhållning har jag fått slänga ut genom fönstret. Måtte de vara förlåtande och återvända snart.

Kanske beror det på att jag är en sån inbiten rutinmänniska som gillar struktur och ordning. Kanske för att jag har ett rätt stort kontrollbehov som vill kunna planera mina dagar. Men det här med att bli väckt flera gånger per natt utan att ha något att säga till om är inte riktigt min starka sida när det kommer till mammarollen. Inte heller gillar jag när jag helt sonika måste rätta mig efter någons agenda som inte kan förklara vilka tider och premisser som gäller.

Och så får faktiskt den något sena bussen ta och komma nu. För nu sover de och gör förhoppningsvis ett tag till. Men jag kan inte garantera en lugn och skrikfri resa för mina medresenärer om bussen inte är i tid. (Inte för att jag kan det även om den är i tid - jag kan bara hoppas)

Det kunde ha varit vi...

Vi hade 2-månaderskontroll på neonatalen i veckan och inte helt oväntat var det bara positiva besked. Så därmed är vi utskrivna och BVC tar vid helt och hållet.

Men hur sammanfattar man de senaste veckorna? Det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på vår i sammanhanget korta och okomplicerade tid på neo. För hur jag än vrider och vänder på det så vill man inte behöva hamna på neo med sitt barn. När alla andra åker hem med sin nykläckta små dyrgripar står man ensam kvar och slängs in i en värld av vägningar, mätningar, syresättningsgrad, apparater som piper, pumpning och sjukhusrutier.

Eller ja, ensam är man inte, men det kan kännas så. Snabbt lär man sig dock rutinerna och snabbt märker man att man inte är ensam. Och man lär sig också att det finns lika många berättelser som det finns bebisar på neo. Varje historia är unik.

Vår resa började i vecka 27 med en rejäl blödning och ambulansfärd in till förlossningen mitt i natten. Väl inne möts jag av sjuksköterskor, läkare, barnläkare från neonatalen varav en kallats in extra för att ta emot oss. Bebisarna kom inte den natten, men förberedelser gjordes för att ta emot dem när de väl skulle komma. Vi förbereddes mentalt på att de två små inte skulle ligga kvar i min mage tiden ut. Bebisarna förbereddes genom att jag fick kortisonsprutor för att utveckla deras lungor. Sen var det bara att vänta.

I sex veckor till, två nya blödningar och annat strul väntade vi. Tacksam över att de låg kvar, men frustrerad över att vara så begränsad i vad jag kunde göra.

I vecka 33 kom så ytterligare en blödning. Den här gången slutade inte blodet att pulsera. Vi kom in 8.15 på alla hjärtans dag. 8.29 är båda bebisarna ute med akut kejsarsnitt. Då var det bråttom!

Det blev en och en halv vecka inne på avdelningen och ytterligare en och en halv vecka med hemsjukvård. Personalen är fantastisk. Vårdande, lyhörda och rutinerade. Ja, ett och annat stolpskott finns det ju, men i det stora hela var de suveräna.

Inne på avdelningens patientmatsal finns det en stor anslagstavla full med foton och tackkort från föräldrar som legat inne på neo med sina juveler. Många har gjort en längre resa än vad vi fick göra. Jag brukade lösa deras historia när dagarna blev långtråkiga och förundras över vad sjukvården kan åstadkomma. En del födda i vecka 24, andra i vecka 27. En del inte större viktmässigt än ett mjölkpaket. Jag förundras över hur de föräldrar har orkat vars barn fått en komplicerad start i livet. Jag läser om operationer, infektioner, bebisar som behöver hjälp med andningen och värmen. Jag är tacksam för mina små som var så pass stora att tiden på neo varit så okomplicerad. Samtidigt som jag får en klump i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. För jag inser, att det kunde ha varit vi...

Då - 7 veckor tidiga...

 



Nu - 9 veckor gamla...

Här kommer familjen annorlunda...

Idag packade vi in barn, vagn och väskor i vår nya bil och körde ner till Södertälje för en heldag på Tom Tits. Marcus överraskade oss igår med att ha bokat en minisemester med övernattning på hotell. Ingen lång resa, men mysigt!

Efter att ha sprungit runt på Tom Tits i flera timmar tog vi oss till hotellet. Väl där förklarar receptionisten att rummet endast bokats för två vuxna. Marcus visar bekräftelsemailet där det står två vuxna och fyra barn. Självklart får vi som vi bokat. Troligtvis är det internetbokningen som inte kunnat hantera frya barn.

När vi väl tagit oss till vårt rum upptäcker vi att vi inte får in vagnen genom dörren. Vi monterar bort hårdliftarna och fäller ihop schassit. Rummet är litet, trots att det ska vara ett familjerum. Det som i princip får plats är vår dubbelsäng och en våningssäng. Det var nog inte meningen att familjerna som använder detta rum ska bestå av sex personer.

Ja, vi kände oss onekligen lite utanför normen. Lite familjen annorlunda, fast inte riktigt lika många barn...

Osminkad i illasittande kläder...

Idag packade jag in mig själv och alla fyra barnen i vår bil och åkte ut på en liten shoppingrunda. Morgonförberedelserna för att komma iväg tar lite tid med fyra barn. Det blir lätt så att jag försummar mina egna förberedelser och ger mig ut mer eller mindre osminkad. Inte för att jag vanligtvis brukar ha så mycket smink, men lite fin vill man känna sig.

Idag var inget undantag. När alla barn väl var påklädda och mätta borstade jag håret och tänderna samt bytte mysbyxorna mot ett par illasittande jeans. (Det är för tillfället ont om jeans som sitter särskilt bra. Behöver komma igång med lite träning.) Sen bar det iväg.

Någon timma in i shoppandet behövde tvillingarna matas så jag och barnen letade reda på amningsrummet. Med två bebisar i vagnen och två barn i släptåg stövlar vi in. Där sitter det redan två kvinnor. Den ena ammar, den andra är med henne som sällskap. Kvinnan som ammar visar sig vara en gammal klasskamrat från högstadiet. Hon ser fräsch och snygg ut. Stylad från topp till tå. Att hon varit gravid verkar inte ha satt några spår på hennes kropp.

Jo jag vet att det kan tyckas ytligt, men där och då kände jag mig sliten och sunkig, osminkad med illasittande jeans.

Den tar plats

Det blir en hel del reaktioner när jag är ute och går med tvillingvagnen. Okända människor som stannar och pratar. Människor son kikar in i liggkorgarna lite på håll för att försäkra sig om att det verkligen är två bebisar. En del vågar sig på att fråga "vad det blev för sort".

Men två dagar i rad nu hör jag stött på lite mer otrevliga reaktioner. Igår var det en äldre kvinna på bussen som vägrade flytta på sin rullator 10 cm så att jag också kunde få plats. Jag fick vackert vänta på nästa.

Idag på väg hem från stan går jag på en smal trottoar när jag får möte med en man i min ålder. Vi får inte båda plats på trottoaren, så han kliver ner på bilvägen och säger spydigt "Du kunde inte ha köpt en bredare vagn!" Överrumplad och lite förvånad över kommentaren hinner jag inte svara innan han försvunnit runt hörnet och tillfället är förbi.

Jag har sedan dess funderat på vad jag kunde ha svarat. Kanske "Nej, vi fick bara två!" För jag menar, såg han inte att det var en tvillingvagn? Och nog för att det finns något smalare sådana, men det går inte att komma ifrån det - tvillingvagnar är breda. Så vad mer kan jag säga än att den tar plats!

Han kräks...

"Oj, här kommer det upp lite", säger sköterskan på BVC medan hon håller lilltjejen. Ja, hon kräks, men faktum är att det hon får upp är lite småspott i jämförelse med lillkillen.

Vi har varit med om det förr. Kräkningarna, torkandet, klädbytandet och tvättandet. Men det är ju så drygt. Och nej, han är inte allergisk. Vikten är det inget fel på. Det är magmunnen som inte håller tätt. Det i kombination med fyra ynka små droppar niferex gör så att han kräks - massor!

Precis som tidigare kräkbarn så kommer även han att växa ur det. Och tills dess är det bara att gilla läget.

Jag har ju precis lagt mig

Bebisarna sover och jag behöver också sova om jag ska få i alla fall lite sömn inatt. Jag lägger huvudet på kudden, blundar och somnar. Efter ett par minuter hörs det där välbekant gnyendet som betyder att de håller på att vakna. Men hur kan det vara möjligt? Inte än! Jag har ju inte ens hunnit somna ordentligt, än mindre sova en stund. Jag går upp för att ge dem en varsin napp. Innan det tittar jag hastigt på klockan. Jag inser med lite enkel grundskolematematik att det inte alls bara gått ett par minuter. Det har gått två och en halv timma sedan senaste matningen. Det är ju klart de är hungriga. Men varför känns det som att jag inte har sovit alls?

Inte rättvist

Emma och Matilda har börjar intressera sig för friidrott. Och det är inte så konstigt med två före detta friidrottande föräldrar. De arrangerar själva tävlingar här hemma. Det hoppas och springs både hit och dit. Och de turas om att vinna.

Idag lekte Matilda springtävling på egen hand och låtsades tävla mot några. Och självklart fick hon vinna varje gång. Till slut förklarar Emma att det inte är rättvist mot de andra om de inte får vinna också.

Här ställds jag inför ett dilemma. Skulle jag säga något i frågan eller låta bli? För hur uppfostrar man barn till att bli vinnare? Jag vill och önskar att mina barn kommer att göra sitt bästa i det de tar sig för. Och om de någonsin tävlar i något på riktigt så vill jag att de ska känna glädje i att både delta, men även i att vinna. Jag vill att de alltid ska sträva efter att göra sitt allra bästa och leder det till vinst så ska de bara föra med sig positiva känslor. Jag vill inte att de ska lägga sig för att med flit förlora. Eller med andra ord ge upp. Samtidigt tänker jag att om de leker vinnare så är och blir de ju vinnare på riktigt också. Så bara positivt med andra ord. Så tänker jag...

Eller? För Emmas tanke var både god och omtänksam. Hon tänkte på de andra som deltog och hon ville att alla skulle ha lika roligt. Att alla skulle få vara vinnare. Vilken god tanke. För jag vill ju även uppfostra omtänksamma barn. Barn som ser till andras välmående.

Varför kan inte bara alla vinna? Här hemma har vi ett spel, Sysselstad heter det. Det går ut på att få sin spelfigur att ta sig från start till mål. Men för att ta sig till mål måste alla deltagare ta sig till en båt och båten får inte åka förrän alla är på. Alla kommer alltså i mål samtidigt och alla vinner. När vi spelar det spelet är det bara roligt. Inga dåliga förlorare eller sura miner.

För att han är kille

Lillkillen har det kämpigt med magen. Han har haft det redan från starten. Till skillnad från sin syster som ligger raklång helt avslappnad på rygg när hon sover så kurar han ihop sig genom att dra upp benen mot hakan. Sen ligger han och grymtar och stånkar och magen är helt spänd. Ibland hjälper det för stunden med lite magmassage.

Till saken hör att jag pratade med en vän härom veckan som bara har pojkar. Jag nämnde hans magbesvär för henne och hon svarar att killar är känsligare sägs det. Och då kom jag ihåg att hon faktiskt inte är den första som säger det. Det sa de på neonatalavdelningen på SÖS.

Nu har jag ingen större erfarenhet av pojkbebisar. De två större är ju tjejer. Och på en kille går det ju inte att dra några större slutsatser. Men jag undrar av ren nyfikenhet, ni andra som har killar, hur har era killar haft det med magen? Ni som har både tjejer och killar, har det varit någon skillnad på deras magar?

Traditioner

Påsken är över och vardagen har åter infunnit sig med allt vad det innebär. Påskgodiset är uppätet, släkten har vi träffat, tjejerna har kommit hem från mummi och ukki (mormor och morfar) och har hunnit gå en vecka på förskolan igen.

Detta år firade vi påsken hemma hos mina föräldrar. Ibland lyckas vi få till så att vi träffar både min familj och Marcus familj under högtiderna, men denna påsk blev det inte så.

Högtider och traditioner är ju något som hör ihop. Vissa högtider har fler än andra. Som julen tex, då bakas det lussebullar, pepparkakor, tillverkas julgodis, pyntas mm. Men påsken då? Jag insåg detta år att vi egentligen inte har några uttalade påsktraditioner som vi har vid jul. Över lag har vi varit lite dåliga på att skapa traditioner utöver de vid jul och midsommar och födelsedagar.

Men nu ska det bli ändring på det. Traditioner är ofta det man minns från sin uppväxt och det är det man tar med sig. Det skapar dessutom gemenskap. Så dags att skapa fler familjetraditiner. Men jag behöver lite hjälp och inspiration. Vad har ni för traditioner? Och då behöver de inte bara vara förknippade med påsken!

Fotoböcker

Idag kom senaste fotoboken som beställdes innan Påsk. Nu har vi totalt 6 stycken, ett för varje år sedan 2007.

Jag ägnade mig tidigare åt scrapbooking och tanken var att jag skulle göra fotoböcker för varje år. Efter ett tag insåg jag att om jag inte ägnade mig åt min hobby hela tiden så skulle jag aldrig bli klar med en fotobok per år. Så istället började jag göra digitala fotoböcker som jag sedan skickar efter så att vi även har en bok man kan bläddra i här hemma. Mycket uppskattat av familj, vänner, men framförallt av våra äldsta tjejer.

Även de digitala fotoböckerna är rätt tidskrävande, men det går ändå rätt smidigt om man strukturerar upp det lite. Här kommer några tips...

Till att börja med ser jag till att skapa en mapp för varje års bilder i början på året. Så i början på detta år skapade jag en mapp som heter 2013 för de bilder som kommer att tas under året. Dessutom skapar jag undermappar i årsmappen. En undermapp för varje månad det året. Varteftersom fotona laddas upp på datorn lägger jag in dem i rätt mapp. På så vis blir det enklare att hålla reda på datum och händelser. Om det hänt ovanligt mycket en månad skapar jag ytterligare undermappar i månadsmappen och ger dem namn utifrån de händelser/aktiviteter fotona är tagna vid.

På hösten börjar jag sedan gå igenom de foton jag tagit. Jag skapar ytterligare en mapp i årsmappen som jag kallar för fotobok. I denna mapp lägger jag in de foton jag tror jag kommer använda i fotoboken. I januari påföljande år lägger jag till de sista bilderna som tagits och sedan börjar jag arbeta med fotona i Photoshop. Det blir ingen avancerad redigering. Jag ser till att ljusstyrka är bra, färgerna stämmer, tar bor röda ögon och beskär de foton jag vill beskära.

När alla foton redigerats börjar jag sedan lägga in dem i en fotobok med hjälpa av ett fotoboksverktyg jag laddat ner från företaget jag använder till att beställa böckerna ifrån. När fotoboken till slut är klar, med bilder, text, datum och allt annat som ska in låter jag den ligga sparad i sin mapp tills jag får ett mail som ger mig 50% rabatt på just fotoböcker. Då lägger jag in min beställning.

Jag har för enkelhetens skull valt att låta alla fotoböcker vara i samma färg och ha samma typsnitt. Jag valde en färg jag hoppas att vi inte kommer tröttna på och som är lite diskret. Dessutom blir det mer enhetligt i bokhyllan. Sidorna inne i boken valde jag göra vita, då det passar med alla olika färger. Och fotona kan vara rätt färggranna ibland. Vill man så kan man självklart variera färg och bakgrund både på omslag och sidor inne i boken.

Och du, självklart har jag backupp på mina foton och andra filer....