Det kunde ha varit vi...

Vi hade 2-månaderskontroll på neonatalen i veckan och inte helt oväntat var det bara positiva besked. Så därmed är vi utskrivna och BVC tar vid helt och hållet.

Men hur sammanfattar man de senaste veckorna? Det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på vår i sammanhanget korta och okomplicerade tid på neo. För hur jag än vrider och vänder på det så vill man inte behöva hamna på neo med sitt barn. När alla andra åker hem med sin nykläckta små dyrgripar står man ensam kvar och slängs in i en värld av vägningar, mätningar, syresättningsgrad, apparater som piper, pumpning och sjukhusrutier.

Eller ja, ensam är man inte, men det kan kännas så. Snabbt lär man sig dock rutinerna och snabbt märker man att man inte är ensam. Och man lär sig också att det finns lika många berättelser som det finns bebisar på neo. Varje historia är unik.

Vår resa började i vecka 27 med en rejäl blödning och ambulansfärd in till förlossningen mitt i natten. Väl inne möts jag av sjuksköterskor, läkare, barnläkare från neonatalen varav en kallats in extra för att ta emot oss. Bebisarna kom inte den natten, men förberedelser gjordes för att ta emot dem när de väl skulle komma. Vi förbereddes mentalt på att de två små inte skulle ligga kvar i min mage tiden ut. Bebisarna förbereddes genom att jag fick kortisonsprutor för att utveckla deras lungor. Sen var det bara att vänta.

I sex veckor till, två nya blödningar och annat strul väntade vi. Tacksam över att de låg kvar, men frustrerad över att vara så begränsad i vad jag kunde göra.

I vecka 33 kom så ytterligare en blödning. Den här gången slutade inte blodet att pulsera. Vi kom in 8.15 på alla hjärtans dag. 8.29 är båda bebisarna ute med akut kejsarsnitt. Då var det bråttom!

Det blev en och en halv vecka inne på avdelningen och ytterligare en och en halv vecka med hemsjukvård. Personalen är fantastisk. Vårdande, lyhörda och rutinerade. Ja, ett och annat stolpskott finns det ju, men i det stora hela var de suveräna.

Inne på avdelningens patientmatsal finns det en stor anslagstavla full med foton och tackkort från föräldrar som legat inne på neo med sina juveler. Många har gjort en längre resa än vad vi fick göra. Jag brukade lösa deras historia när dagarna blev långtråkiga och förundras över vad sjukvården kan åstadkomma. En del födda i vecka 24, andra i vecka 27. En del inte större viktmässigt än ett mjölkpaket. Jag förundras över hur de föräldrar har orkat vars barn fått en komplicerad start i livet. Jag läser om operationer, infektioner, bebisar som behöver hjälp med andningen och värmen. Jag är tacksam för mina små som var så pass stora att tiden på neo varit så okomplicerad. Samtidigt som jag får en klump i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. För jag inser, att det kunde ha varit vi...

Då - 7 veckor tidiga...

 



Nu - 9 veckor gamla...