Emma och Matilda har börjar intressera sig för friidrott. Och det är inte så konstigt med två före detta friidrottande föräldrar. De arrangerar själva tävlingar här hemma. Det hoppas och springs både hit och dit. Och de turas om att vinna.
Idag lekte Matilda springtävling på egen hand och låtsades tävla mot några. Och självklart fick hon vinna varje gång. Till slut förklarar Emma att det inte är rättvist mot de andra om de inte får vinna också.
Här ställds jag inför ett dilemma. Skulle jag säga något i frågan eller låta bli? För hur uppfostrar man barn till att bli vinnare? Jag vill och önskar att mina barn kommer att göra sitt bästa i det de tar sig för. Och om de någonsin tävlar i något på riktigt så vill jag att de ska känna glädje i att både delta, men även i att vinna. Jag vill att de alltid ska sträva efter att göra sitt allra bästa och leder det till vinst så ska de bara föra med sig positiva känslor. Jag vill inte att de ska lägga sig för att med flit förlora. Eller med andra ord ge upp. Samtidigt tänker jag att om de leker vinnare så är och blir de ju vinnare på riktigt också. Så bara positivt med andra ord. Så tänker jag...
Eller? För Emmas tanke var både god och omtänksam. Hon tänkte på de andra som deltog och hon ville att alla skulle ha lika roligt. Att alla skulle få vara vinnare. Vilken god tanke. För jag vill ju även uppfostra omtänksamma barn. Barn som ser till andras välmående.
Varför kan inte bara alla vinna? Här hemma har vi ett spel, Sysselstad heter det. Det går ut på att få sin spelfigur att ta sig från start till mål. Men för att ta sig till mål måste alla deltagare ta sig till en båt och båten får inte åka förrän alla är på. Alla kommer alltså i mål samtidigt och alla vinner. När vi spelar det spelet är det bara roligt. Inga dåliga förlorare eller sura miner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar