fredag 3 oktober 2014

Öppet brev till Stefan Löfven och hans regering

Länge har jag funderat på dessa tankar. Inte alla på samma gång, men lite då och då, med jämna mellanrum har de fått husera i mitt sinne. Ikväll ville tankarna komma ut. Kanske kommer du Stefan Löfven, eller någon annan i din regering aldrig läsa dessa rader. Och om ni mot förmodan gör det, så betvivlar jag att ni kan se det ur min synvinkel. Men jag måste få uttrycka det jag känner och tänker...

Tänk att jag utgör ett sådant hot mot ert jämställda samhälle att ni måste tvångskvotera bort mina valmöjligheter.  Vad jag inte förstår är vilket hot jag egentligen utgör.

Jag, högutbildade kvinna, som valt att gå min egen väg i livet för att jag vill något annat än att på heltid, slaviskt stå till arbetslinjens förfogande.  Jag, andra generationens invandrare, vars man stöttar mig till 100%.
Jag har valt att ha mina barn hemma längre än normen. Jag har valt att vara borta från min tjänst en längre tid än vad som i era ögon verkar vara lämpligt. Varför jag valt detta kan i samhällets ögon te sig konstigt. Men i mina ögon och i mitt hjärta är det ett lika självklart val som att solen går upp varje morgon.
”Men de behöver ju pedagogiken på förskolan” säger ni då. ”Räcker det inte med att min nu sjuåriga dotter kunde läsa, skriva och räkna när hon började förskoleklass? Att jag lär min femåring läsa, skriva och räkna. Vi sjunger, går ut i naturen, ser på och lär oss om årstidsväxlingar, plockar svamp och bär, läser böcker vi tillsammans lånat på biblioteket, klipper, klistrar, pärlar, lagar mat tillsammans med allt vad det innebär, cyklar, lär oss om kroppen, och mycket mycket mer.  Räcker inte det?” undrar jag då frågande. ”Vad mer kan hon få som inte jag kan ge henne?” Innerst inne vet jag att förskolan gör massor, men inte något som jag själv, som hennes mamma, inte är kapabel till att ge henne.
”Men hon måste lära sig de sociala koderna”, inflikar någon. ”De sociala koderna lärs bäst när en vuxen kan finnas till hands och hjälpa till och vägleda i den dagliga leken och vardagen” anser jag. ”Grupperna i förskolan är alldeles för stora för att det ens är fysiskt möjligt för personalen att alltid hinna med. Det blir djungelns lag. Och det är inga sociala koder jag vill att mina barn ska ha med sig. De sociala koderna lärs bäst hemma, i en lagom liten familjeenhet. Räcker det inte med att barnen titt som tätt sprudlande glada kommer och berättar om nya vänner de funnit och lärt känna på gården, biblioteket, simskolan, friidrotten? Måste de matas med intryck överallt, hela tiden!? Räcker inte en familj på 6 personer som en utmärkt grund att öva upp sina sociala koder. Tids nog kommer dessa kunna tränas i större grupper i skolan.”
Jag säger inte att förskola är av ondo. Vi har haft förskola till vår äldsta och har till vår näst äldsta. Vi har fantastiskt fina pedagoger, men de kommer aldrig kunna ersätta mig och min man. Och vi som föräldrar ska ha rätten att välja när och om vi vill sätta våra barn på förskola. Frihet kallas det.
”Jämställdheten!”, ropar ni då. ”Jämställdhet?” undrar jag. ”Hur menar ni nu? Att tvinga människor att göra något de inte vill för att det statistiskt sett ska se bra ut. Hur kan det vara jämställt? I min värld handlar jämställdhet om att varje person, oavsett kön kan och får välja fritt vad de vill göra, så länge man inte skadar någon. Varje persons val ska respekteras och inte inskränkas. Mitt obetalda jobb som mamma ska respekteras lika högt som statsministerns. Vem vet, kanske är det en framtida statsminister jag uppfostrar. Man kan ju alltid hoppas, och att detta barn då har med sig det hen lärt sig hemifrån. Aldrig någonsin har jag av min man känt mig mindre värd för att jag valt ett oavlönat arbete. Däremot har samhället satt en stämpel på det jag gör och den är inte vacker.”
”Jo, men det finns ju de som inte har det som du. Som hamnar i kvinnofällan. Dem måste vi rädda” påpekar ni. ”Jag kan förstå tanken att hjälpa utsatta kvinnor. Men måste jag straffas av denna anledning?”
”Men alla kanske inte är lika kapabla till att ta hand om sina barn” inflikar någon. ”I alla år har kvinnor tagit hand om sina barn. I alla år har barnen vuxit upp och blivit vuxna. Vad gör vår generation så speciell att vi inte är kompetenta nog att ta hand om våra egna barn? Som mamma har jag offrat min kropp för att ge liv åt fyra fantastiska, sprudlande, vackra barn. Tillsammans med min man har vi tagit hand om dem och tar hand om dem. Vi känner dem väl. Bättre än någon annan utomstående känner dem. Jag har tillsammans med min man satt våra barn till världen. Jag vill också ta hand om dem.
Alla som blir föräldrar går igenom liknande processer. En ca 9 månader lång graviditet (oftast). Efter det kommer den tid då vi vårdar och tar hand om våra små. Varje förälder känner sitt barn bäst. Vi behöver bli bättre på att ingjuta förtroende i föräldrar så att de känner att de klarar av och kan ge sina barn det de behöver. Och inte slänga en massa lögner i ansiktet på dem som låter dem intalas att de inte är kapabla till att ta hand om sina barn.”
”Jo, men arbetslinjen. Alla måste bidra till samhället” säger någon bistert. ”Nu är jag förvirrad” tänker jag uppgivet. ”Jag tar hand om det allra viktigaste vi har. Jag tar hand om framtiden. Mina barn! Jag ser till att de mår bra, får en trygg uppväxt, får lära känna andra barn i sin ålder, lär sig saker, får uppleva saker, lär dem att göra goda val och göra rätt för sig, ger dem kärlek och vägledning. Räcker inte det som ett bidrag? Det måste väl ändå räknas som det största bidraget? Att uppfostra trygga och ansvarstagande individer.”
Som sagt. Jag kan inte förstå att mina val sticker så i era ögon att jag utgör ett sådant hot mot det samhälle ni har som vision, att ni med alla medel måste få mig att inte existera. Att jag med mina mål, drömmar och visioner är så malplacerad att jag måste känna att jag är fel, nästintill kriminell. Att när jag inte tänker och gör som ni vill tar ni till politiska medel för att tvinga in mig i fållan. Jag förstår inte vilket hot jag utgör. Men vad vet jag? Jag är ju bara en högutbildad, andra generationens invandrarkvinna, som råkar vara en helt vanlig mamma.

89 kommentarer:

  1. Min tro är att många upplever detta precis som du och din man, men inte kan uttrycka det så suveränt som ett skolexempel för klassisk retorik. Jag och min fru håller med till 100%, liksom alla våra fem barn med deras äkta hälfters vilka nu som nu strävar på samma sätt som ni med våra goa barnbarn.
    Får jag skriva ut och snigelposta det till Löfven & co med krav på utförligt snabbt svar?
    Får jag använda det som exempel i min gymnasiala retorikkurs att analysera?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag upplever att det är många som tänker och känner likadant, men sällan kommer till tals. Folk vänjer sig vid att någon annan styr och bestämmer. Och många tror ärligt att dessa våra politiker vet bäst. Det finns så mycket i just familjepolitiken (eller kanske snarare bristen på familjepolitik) som är fel i vårt samhälle idag.
      Du får posta den till Löfven och Co om du vill. Har själv gått i tankarna om att maila den till dem, men vet av erfarenhet att svaren kommer sällan och får man dem så är de inte särskilt vänliga eller positiva. Så just nu är jag lite obestämd i frågan hur jag själv vill göra. Men inget mig emot om någon annan gör dem uppmärksamma.
      Ja, ibland kommer orden utan större ansträngning, och vid andra tillfällen får man leta efter dem med ljus och lykta. Detta inlägg var ett sådant tillfälle då bitarna bara föll på plats. Spännande med en gymnasial retorikkurs. Du får gärna använda den där. Kul att den kommer till användning.

      Radera
    2. Ta bara med källan där du tar materialet ifrån... Men det tror jag inte är ett problem.

      Radera
    3. Hej Anonym,

      jag noterar att du planerar att använda detta inlägg som ett sk "skolexempel för klassisk retorik" i din retorikkurs, 100 p, på gymnasiet. Det skulle vara intressant att höra din motivering till varför det är ett skolboksexempel?

      Mvh, Hanna

      Radera
  2. Mycket bra beskrivet. Vi i vår familj försökte leva som du beskriver i Sverige. Vi stod helt enkelt inte ut med att ständigt slåss för vår ffirhet att göra våra val, i linje med det du beskriver. Vi kände oss tvungna att lämna Sverige. Nu mår vi mycket bättre, utanför Sverige. Det finns ingen äkta frihet i Sverige. Alla ska passa in i någon slags "politiskt korrekt" bild som är gångbar medialt och som politiker håller sig till för att försäkra sig om att de har en chans att få makten. Det svenska samhället har enligt mig hamnat i en negativ spiral där politikernas agenda gör att de tar bort valmöjligheterna för familjer. Vilket leder till att människar inte känner att det finns några egentliga "betydande" val att göra. Detta tar bort människors engagemang i sina egna liv, och av bekvämlighet låter sina liv formas enligt "den svenska modellen". Den svenska likformningen av hur man förväntas leva tar bort drivet och initiativiteten hos folket. Detta urholkar svenskars konkurrensförmåga med andra nationaliteter om detta fortgår ett par generationer. Man kan inte bortse från den internationella aspekten i den globaliserade värld vi lever i. Med det vill jag ha sagt att jag tycker ditt val absolut bidrar till det svenska samhället, ur ett långsiktigt perspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så känner jag också men vet inte vart jag skulle vilja (våga) flytta. Hur såg er resa ut från val av land till själva flytten?

      Radera
    2. Hej Anonym 1 (du som har tvingats flytta från Sverige),

      vet du vad begreppet PK betyder?

      Mvh, Hanna

      Radera
    3. Jag är visserligen den nyfikna anonyma som svarat ovan, men kan svara ändå, PK=politisk korrekt. Att följa med givna normer.

      Radera
    4. Vi började med att titta på hela världen. För att flytta måste man ju börja med att söka jobb, ansåg vi i alla fall. Det stod snart klart att pga vår ålder skulle det bli väldigt svårt att få arbetstillstånd någon annanstans än inom EU. Tack och lov för att EU finns. EU erbjuder verkligen möjligheter att röra på sig. Vi har nu flyttat runt och bott i 4 olika EU länder. Vår erfarenhet är att de flesta länder är ganska lika i många avseenden. Det är Sverige som sticker ut ur ett politiskt perspektiv. De östeuropeiska länderna är de som är mest lika Sverige med avseende på familjepolitik och sjukförsäkringssystem m.m.

      Vi har nu släppat runt på våra barn till olika länder, och provat olika skolsystem och sjukförsäkringssystem. Barnen har berikat sin uppväxt med vänner i flera länder som de hälsar på och umgås med. 4-språkiga har också blivit, vilket inte känns fel.

      Hanna, jo jag vet vad det betyder, men varför frågar du? För att vara helt ärlig så var inte flytten enbart pga av tvång. Givetvis fanns det andra anledningar också.

      Radera
    5. Anonym 19.31: Ja, det kan vara att "följa med givna normer", det beror ju på vilka normerna (skrivna eller oskrivna) i ett samhälle är.

      Oxford Dictionary's definition av politisk korrekthet lyder:

      "Att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper."

      Anonym 19.32: Jag frågar eftersom jag anser att du i ditt inlägg betraktar politiskt korrekt som något negativt. Det tycker jag är så intressant då jag alltid sätter ett stort värde i att sträva efter att vara PK. Jag är stolt då jag lyckas.

      Du skrev ju att "vi kände oss tvungna att lämna Sverige". Sorgligt tycker jag. Är det då central- och sydeuropeiska länder som ni ser som mer "fria"? Frankrikes behandling av romer kan ju inte direkt sägas vara PK, så där finns en politisk skillnad (även om vi fasansfullt nog ser övergrepp och diskriminering mot romer från svenska myndigheter med).

      Vilka skol- och sjukförsäkringssystem gillar ni?

      Mvh, Hanna

      Radera
    6. Jag upplever att du motsäger dig själv Hanna i det du skriver om politiskt korrekt. Du hänvisar till Oxford Dictionary's definition:
      "Att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper."
      Jag anser mig själv tillhöra en "annan grupp" - gruppen hemmaföräldrar.
      Men i det du skriver gör du skillnad på mig och andra föräldrar. Dina uttryck och handlingar exkluderar mig som hemmaförälder.
      Längre ner i kommentarsfältet skriver du nämligen:
      "Om familjer vill ta ut dagar ojämställt så anser jag att de bör bekosta denna ojämställdhet själva."
      Detta är i allra högsta grad att exkludera mig som väljer en annan väg. Nämligen att inte dela lika på föräldradagarna. Du vill låta påskina att du är PK, men är det endast i de frågor som rör den ideologiska övertygelse som du sällat dig till. Och till de som delar din politiska åsikt.

      Radera
    7. Men anser du alltså att staten inte ska få villkora sina bidrag? Vilka andra bidrag villkoras inte?

      Jag motsätter mig inte alls din rätt att vara hemma, vad får du det ifrån?

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
    8. Srkev under anonym tidigare för att jag inte visste hur skrev sitt namn.

      Hanna, att var PK eller inte vill jag inte lägga någon värdering i. Kan vara både positivt och negativt. Beror på mottagaren av budskapet. Det jag har ett problem med är när politiker använder det som allmänt anses PK för att vinna sympatier snarare än att följa sin övertygelse, och forma den stora majoriteten till att omfattas av det som beskrivs som PK. Det blir ju lättar så i längden, att de flesta är stöpta i samma form.

      Skolsystem; jag tycker det Franska skolsystemet är väldigt bra. Disciplin och högt tempo. Barnen lär sig mycket helt enkelt. Alla inblandade har fokus på lärandet genom att man väldigt tidigt har tester och betyg. Den enda nackdelen är att barnen går bara i skolan 4 dagar per vecka. Alla är lediga på onsdagar. Det är många föräldrar som helt enkelt inte är på jobbet på onsdagar.

      Sjukförsäkringssystem; Det Tyska sjukförsäkringssystemet fungerar väldigt bra, ur ett ekonomiskt och solidariskt perspektiv. Den Franska är däremot förmodligen Europas bästa, men den är till stor del finansierad med lånade pengar som skuldsätter franska staten väldigt mycket. Den festen har ett slut så småning om.

      Radera
    9. Peter,

      i vilka sammanhang anser du det vara negativt att vara politiskt korrekt?

      Intressant med det franska skolsystemet. Det finns dock ingen seriös forskning som stödjer påståendet att tidigare betyg leder till bättre skolresultat. Återkoppling är å andra sidan centralt. Dessutom finns det tungt forskningsstöd för att betyg i låga åldrar leder till ökad psykosocial ohälsa så som försämrad självkänsla.

      Jo, Frankrike har ju en hel del problem med sina offentliga finanser. Vi får se om det blir annorlunda nu under Hollande.

      Mvh, Hanna

      Radera
    10. Det blir negativt om politiker använder det för politiskt vinning snarare än att beakta verklig fakta. Det är PK att beakta minoriteter, men blir negativt om man gör skillnad på starka och svaga minoriteter, även om det generellt sett anses PK.

      Betyg eller återkoppling, vad är skillnaden? I min mening handlar det om att barnen blir utvärderade och att eventuellt stöd sätts in i rätt tid och på rätt sätt. Ju tidigare man blir medveten om evetuella brister eller svagheter ju lättare är dert att komma till rätta med dem, och man har mer tid på sig.

      Jag måste säga att forskning eller inte, så har jag egen erfarenhet av fyra olika skolsystem och jag har sett med egna ögon att ju tidigare man utvärderar barnen och sätter upp individuella mål desto mer motiverade blir dem och presterar bättre. Kalla det för återkoppling eller betyg, det är egalt, men tidig uppstyrning av resultat är bara av godo. Kan vara att en elev inte klarar av att hantera återkopplingen. Då är det något att jobba med. Vi hade det problemet med ett av våra barn. Vi jobbade hårt under två år med det och nu är det inget fel på viljan att bli utvärderad och sätta mål.

      Radera
    11. Det är stor skillnad på ett betyg, som är summativt, och återkoppling, som är formativ. I den senare hjälper läraren dig framåt i din kunskapsutveckling och sätter inte en stämpel på din kunskap (en stämpel som många elever tar väldigt personligt och knyter den till sin person istället för sin prestation). Läs gärna den humanistiske psykologen Carl Rogers i detta sammanhang.

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
    12. PK blir fel när det hindrar sanningen att komma fram. Sanning är viktigare än att vara PK. Som i frågan om invandring i Sverige t.ex. Ingen utom SD uppenbarligen vågar säja att det har blivit mer än Sverige kan klara av och integrera. Även om många , många svenskar känner så, så vågar man inte uttrycka sin mening. Lena

      Radera
    13. Hej Lena,

      Vad menar du med: "Sverige kan klara av och integrera"?

      Hur vet att många svenskar känner så, eller utgår du bara ifrån vad du själv känner?

      På vilket sätt förhindrar PK sanningen att komma fram?

      /Klas

      Radera
    14. Sveriges resurser är inte outtömliga. De som kommer hit arbetar inte och bidrar inte till statskassan. De kostar pengar och det är skattebetalarna som betalar notan. Vi kan inte heller anpassa människor till det svenska samhället om vi tar emot för många på en gång. Det är väldigt olyckligt när det bildas "getton" där människor aldrig kommer in i det svenska samhället och kanske inte ens lär sej språket. Det finns ungdomar t.ex som inte kan svenska tillräckligt för att få en bra utbildning eller ett bra jobb. Många hamnar i gäng och kriminalitet med förakt för det land dom bor i. Pk undertrycker sanningen när människor inte kan uttrycka sin åsikt utan att bli stämplade som rasister. Sverige tillhör i första hand svenska medborgare, vilket inte betyder att dom inte kan ha utländsk bakgrund. Men staten första prioritet bör vara att beskydda det egna landets medborgare.

      Radera
    15. Intressant att antifeminister och nationalister ofta dras till samma ställen.

      Menar du att invandrare inte arbetar och betalar skatt? Var god läs denna artikel: http://www.dn.se/ekonomi/invandrare-betalar-mer-till-samhallet-an-de-far-tillbaka/

      Varför tror du att människor tvingas fly/invandra till Sverige?

      Sverige tillhör i första hand svenska medborgare? Ja då får vi väl se till att ge fler människor svenskt medborgarskap.

      Jag betalar med glädje mer i skatt för att kunna hjälpa fler. Jag är väldigt lyckligt lottad som bor i Sverige och jag har inte gjort det minsta för att förtjäna att bli född här.

      /Klas

      Radera
    16. Jag skrev inte att vi ska stoppa all invandring. Jag skrev att det är olyckligt när det blir så stora grupper att dom aldrig kommer in i det svenska samhället. Integrering innebär att utländska medborgare blir en naturlig del av Sverige vad gäller språk, kultur m.m. Jag är själv invandrare i ett annat land och bor inte längre i Sverige så jag är inte i princip emot invandring. Och jag vet att det inte alltid är lätt att anpassa sej till ett nytt land. Men man måste vara villig och försöka och inte bara hålla sej till sina landsmän. Jag läste artikeln. Jag har också läst artiklar som förutspår att Sverige kommer att bli ett u-land inom överskådlig framtid. Jag hoppas innerligt att det inte blir så och att Sverige förblir ett land av välstånd. Lena

      Radera
    17. Hej Lena!
      Ja integrering innebär öppenhet åt båda håll. Det är inte bara de som kommer till detta land som måste vara "öppna", vi som redan har turen att bo här måste välkomna och hjälpa till.

      Vilka umgås du med i ditt nya land? Är du drabbad av strukturell rasism i samma utsträckning som många av de som kommer till Sverige blir?

      Ja, om vi stryper vår invandring kommer vi definitivt bli ett utvecklingsland. Utan mångfald och invandring stannar Sverige.

      /Klas

      Radera
    18. Heidi, varför publicerar du inte min kommentar till Lena? /Klas

      Radera
    19. Klas - för att jag har fyra barn att ta hand om och jag modererar inte min blogg hela tiden.

      Radera
  3. Underbart uttryckt - gör en protestlista av det så vi kan samla namn!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Madeleine,

      vad är det du protesterar mot? Så jag vet vad det är jag eventuellt ska skriva under?

      Mvh, Hanna

      Radera
    2. Min uppfattning är att Heidi protesterar mot politiska beslut och lagstiftning som minskar enskilda individer och familjers valfrihet.

      Radera
    3. Hej Peter,

      vilka beslut är det?

      Mvh, Hanna

      Radera
    4. Hanna, se mitt svar till en av dina andra kommentarer längre ner. Heidi kanske kan hjälpa till att exemplifiera, men jag tolkar henne som at det är en generell känsla som genomsyrar samhället ur flera aspekter. Jag och mon familj har den erfarenheten att välja att vara hemma med barnen istället för att låta förskolan gör det kräver mycket förklarande och administration i Sverige. Det är väldigt utmanande att välja att inte jobba, studera eller vara arbetssökane i Sverige. DEt krävs att man helst passar in i någon av de kategorierna. Min fru "var tvungen", eller åtminstone blev det väldigt mycket lättare, att vara hemma med barnen om hon tog en studieplats på en skola, men inte i praktiken använde den. Det är lite synd då det gör att någon som hellre studerat kunda fått den platsen. Allt för att Sverige som land krävde att man skulle passa in.

      Radera
    5. Hej igen Peter,

      ja, jag såg ditt svar till mig längre ner och jag har även svarat dig där vilket du säkert sett?

      Det låter jobbigt med "en generell känsla". Jag vidhåller att det är olyckligt att Heidi skriver om "tvångskvotering" utan att närmare förklara vad hon menar.

      Jag förstår att det är utmanande att välja att inte jobba, studera eller vara arbetssökande i ett kapitalistiskt samhälle som Sverige är. Alliansen (och nu även Socialdemokratin) gillar ju sin arbetslinje. Jag var själv närvarande under SRs slutdebatt i Kulturhuset onsdagen innan valet där Fredrik Reinfeldt deklarerade att "Ni kan inte att stoppa mig när det gäller detta. Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör."

      Din fru har ju all möjlighet att vara hemma, och med en arbetslinje så kommer det säkert medföra en del administrativt jobb, det verkar ni ju själva fått erfara.

      Förstår jag dig rätt att du tycker att staten ska släppa på regleringen och på så sätt främja ett fortsatt ojämställt samhälle? (se min kommentar nedan kl. 19.51).

      Mvh, Hanna

      Radera
    6. Hanna, jag vill först och främst säga att jag anser inte att min uppfattning har någon speciell politisk färg. Den bygger enbart på mina erfarenheter och det mitt sinne anser vara sunt förnuft. Kanske inter är det för andra. Det här med arbetslinjen kan jag inte kommentera för jag vet faktiskt inte exakt vad det innebär. Om det innebär att man måste arbeta är det inte bra. Jag förstår att i ett samhälle som Sverige där den mesta offentliga servicen är skattefinansierad så bygger ju hela konceptet på att man bidrar genom att arbeta och betala skatt. Arbetar man inte och ändå nyttjar sjukförsäkringen så använder man ju andras pengar till att betala sin egen sjukvård. Jag skrev under anonym längre upp innan jag had klurat ut hur man la till sitt namn. Vi har allstå bott i flera andra länder. I ett land där vi bodde finns också ett offentligt sjukförsäkringssystem, men med en väldigt stor skillnad. Väljer man att inte arbeta så måste ens partner betala för den icke arbetandes sjukförsäkring. Om man inte har en partner så är det ju inte ens rimligt att inte arbeta. Då måste man "bidra" eller vara ekonomiskt oberoende. Man bör kunna göra sina egna val, men inte räkna med att andra ska betala för ens egna behov av offentlig service. Det fanns dock en väldigt annorlunda konstruktion i det landets skattesystem. Ju fler barn man har desto lägre skatt betalar man. Rent ekonomiskt låter det ju inte klokt eftersom barnen kostar väldigt mycket skattepengar. Staten hade dock bestämt att pensionssystemet måste räddas genom att stimulera mer barnafödande. Personligen vet jag inte vad jag tycker, utan noterar bara att det finns flera sidor av ett mynt. Svårt att ibland bedöma helhetsbilden.

      Radera
    7. Intressant med olika länders lagstiftning.

      Min poäng är att föräldraförsäkringen måste individualiseras för att skapa samma möjligheter för gruppen kvinnor som gruppen män.

      Mvh, Hanna

      Radera
  4. Så rätt Heidi! Två föräldrar tar ansvar för sina barn på ett sätt som är i barnens bästa intresse. Vad kan vara bättre?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym,

      det låter väl utmärkt att två föräldrar tar ansvar för sina barn, har någon sagt något annat?

      Mvh, Hanna

      Radera
  5. Hej Heidi,

    jag är inne på din blogg för allra första gången. Intressant. Vad menar du med att Stefan Löfven och hans regering tänker "tvångskvotera bort dina valmöjligheter"? Jag förstår inte.

    Mvh, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett exempel på kvotering som jag har i åtanke är föräldraledigheten. Det är inte rimligt att man har speciella pappamånader. Varför ska familjer som inte kan, eller vill, dela upp månaderna mellan varandra inte kunna vara föräldralediga lika många månader som de som delar på månaderna?

      Radera
    2. Hej Peter,

      Svar: för att det är orimligt att staten år 2014 ska vara med och cementera könsroller och vidmakthålla ett ojämställt samhälle där kvinnor idag diskrimineras på arbetsmarknaden.

      Om familjer vill ta ut dagar ojämställt så anser jag att de bör bekosta denna ojämställdhet själva.

      Det är dock väldigt svårt att förstå vad Heidi menar med "tvångskvotering" i sin text.

      Mvh, Hanna

      Radera
    3. Hanna, jag håller fullständigt med dig när det gäller könsrollerna. Jag är väldigt mycket emot att män och kvinnor har olika förutsättningar. Det känns inte rätt. Däremot är jag inte övertygad om att det är rätt väg att kvotera om föräldraledigheten. Jag har flera väninnor som valt bort att skaffa barn, men de har ändå upplevt svårigheter på arbetsmarknaden. Min bedömning är att könsrollerna på arbetsmarknaden är ett arv från skolmiljön. Pojkar hörs mer, tar mer plats och många ämnen som är obligatoriska i grundskolan fångar pojkars intressen mer än flickors. Det som av tradition tilltalas av flickor dyker upp i läroplanen senare. Jag tror tyvärr att dagens generation är "förlorad". Vi måste bygga bort könsdiskrimineringen bland barnen redan i skolåldern. Om alla sedan får med sig en bättre mer balanserad hantering från skoltiden, så tror jag kvinnor kommer att ha förmågan att ta mer plats på arbetsmarknaden. Med mer kvinnor på arbetsplatser med högre löner så kommer föräldra ledigheten att jämna ut sig. Många familjer delar upp föräldra ledigheten utifrån ekonomiska aspekter.

      Radera
    4. Hej igen Peter,

      men du, kan det inte vara så att dina vänninor har upplevt svårigheter på arbetsmarknaden för att deras arbetsgivare trott att de tänker skaffa barn?

      Att flickor och pojkar har olika intressen beror ju på att de behandlas olika och att samhället (och skolan) förväntar sig olika saker av dem. Jag tycker, precis som du verkar göra, att förskolan och grund- och gymnasieskolan har ett viktigt arbete att göra med normkritik och genuspedagogik.

      Vad sorgligt att du tror att dagens generation är "förlorad". Visst ser jag med fasa (jag som möter ungdomar dagligen) på att en del unga besitter värdekonservativa värderingar, men jag träffar också många, många ungdomar som har genusglasögon på sig och dagligen kämpar med att försöka motverka könsdiskriminering (och de andra sex diskrimineringsgrunderna). Precis som förskola och skola är skyldiga att göra iom skollagen och diskrimineringslagstiftningen.

      Nej till jobbskatteavdrag och fler skattesänkningar till förmån för mer resurser till skolans viktiga arbete.

      Kvinnors "förmåga att ta mer plats på arbetsmarknaden"? Hur ser du på mäns ansvar?

      En individualiserad föräldraförsäkring är ett viktigt steg i ett gigantiskt reformarbete för ett jämställt samhälle.

      Som vi har det nu är vi inne i en ond cirkel. Kvinnor tar mer ansvar hemma och har därför lägre löner och lägre pension (då de ses som ett osäkert kort av arbetsgivaren). Kvinnor har lägre löner och lägre pension och väljer (tvingas) därför att stanna hemma i större utsträckning än män.

      Mvh, Hanna

      Radera
    5. Hanna, med risk för att ge intryck av att vara gammalmodig så är jag (och tack och lov inte min fru heller) inte intresserad av en politik i en individualiserande riktining. Vi anser att familjen ska kunna betraktas som en enhet, om man vill. Det är här hela poängen ligger. Vi är inte emot de som vill vara två individer som lever sida vid sida i samhället, men vi vill kunna välja att bli betraktad som en enhet och göra de val vi vill. Skattemyndigheten i Sverige anser ju inte att det finns familjer längre. Man deklarerar ju individuellt. I många andra länder deklarerar man som familj. Vi lämnar in en deklaration för alla i familjen, till och med barnen blir omnämnda.

      Jag tycker inte det är rätt att tvinga pojkar och flickor att bli mer lika varandra i skolan och under uppväxten. Det är skillnad på könen. Låt det få fortsätta så. Det är det som attraherar oss till varandra. Det viktiga är att alla har samma förutsättningar och båda blir behandlade med respekt, dvs ges chansen till samma jobb osv.

      Männen har ett ansvar här. Det är inte bara kvinnor som behöver komma in på mansdominerade välbetalda jobb. Det är också männen som bör ta plats på kvinnodominerande jobb (ofta lägre betalda tyvärr). Där kan vi män bidra genom att bryta mönstret. Det åstadkommer man enligt mig genom att förändra skolan och läroplanen för att göra kunskaper som man behöver till typiska kvinnoyrken intressanta lägre ner i åldrarna.

      Radera
    6. Aha, vad spännande, du är för sambeskattning? Förödande för mig som vill se ett jämställt Sverige.

      "Tvinga pojkar och flickor att bli mer lika varandra i skolan och under uppväxten"? Vad menar du? Jag talar om lika förutsättningar, det är något helt annat. Hur menar du att det är skillnad på könen?

      Ja, att förändra skolans styrdokument är ju politiska beslut, så det avgörs ju helt av den ideologiska representationen i riksdagen.

      Mvh, Hanna

      Radera
    7. Ja, jag är för sambeskattning. Varför anser du att det skulle vara ett problem? Om sambeskattningen är gjord på rätt sätt så gynnar det valfriheten och därmed också jämställdheten. Det kräver en lång beskrvning om jag ska beskriva hur sambeskttingen bör se ut, men om den är gjord på rätt sätt i kombination med vissa andra avgifter för offentlig service (som inte borde betraktas som skatt) så kan en familj (och den ska kunna se ut som man själv väljer) kunna välja hur man prioriterar sina utgifter. Kvinnan kan då välja att låta mannen betala mer till sin egen offentliga pension än vad hon kanske skulle ha råd med själv. Kan inte se att jag som man kan betala mer skatt av min lön i Sverige till förmån till min frus pension. Detta skulle dock vara möjligt med sambeskattning. Där får man både valfrihet och jämställdhet.

      Radera
    8. Hej igen Peter,

      för pensionskompensering rekommenderar jag dig att titta på F!s politik.

      Varför vill du inte att avgifter för offentlig service ska betraktas som skatt?

      Problemet med sambeskattning är att man blir väldigt beroende av sin partner. Ett återinförande av sambeskattningen skulle innebära att kvinnors marginalskatter många gånger skulle skjuta i höjden (i en heterorelation) och att kvinnors förvärvsfrekvens därmed skulle sjunka. Det skulle i sin tur vara ett rejält bakslag för jämställdhetsarbetet.

      Jag undrar fortfarande: vad är det för skillnad på könen?

      Mvh, Hanna

      Radera
    9. Jag röstar inte i Sverige, så jag är inte intresserad av FI. Inget illa menat, men jag är inte intresserad av partipolitik på det sättet. Har inga speciella partipolitiska sympatier.

      En del saker som man idag betalar via skatten i Sverige skulle behöva lyftas ur det generalle skatteuttgaget. Mycket skulle behöva vara kvar givetvis. Ett skäl är att synliggöra hur mycket man faktiskt betalar. Ett annat är att man skulle kunna införa ett system där man kan välja hur mycket man vill betala, och får olika nivå på tjänst tillbaka. Sjukförsäkringen är en sådan service. Vet du hur mycket du betalar per månad? I en del länder väljer man att betala mer och få tandläkarförsäkring att ingå. Samma sak med arbetslöshetsförsäkringen. Mycket skulle dock bli kvar som skatt. Polisen, brandförsvaret, infrastruktur m.m.

      Det är ofta det här som gör att Sverige är betraktat som ett högskatteland, att allt ingåt i skatten. I många andra länder betalar man lägre skatt, men måste samtidigt betala obligatoriska avgifter för ett antal tjänster/försäkringar.

      Ser inte att marginalskatten skulle öka för kvinnor i sambeskattning. Du baserar det på att skattesatser skulle se ut som de gör idag. Varför då? Så behöver det inte alls vara. Har sett flera sambeskattnings upplägg där man och kvinna skatteplanerar tillsammans, som en enhet. SEr heller inte vad det skulle framkalla för beroende, och om det gjorde det, vad är problemet. I en äkta relation som bygger på kärlek är man normalt så involverade i varandra i ägarskap av bostad och äktenskap/partnerskap så sambeskattning stärker ju bara banden mellan varandra och hjälper paret att planera.

      Vet inte om det är vetenskapligt belagt eller inte, men någon form av skillnad är det mellan könen. Vi attraheras av olikheter. Om dessa olikheter är genetiska eller nedärvda beteenden låter jag vara osagt. Det kan nog inte ens forskarna säga med säkerhet. Jag är gift med en kvinna för att hon tänker annorlunda än män, andra infallsvinklar. Män och kvinnor bör tillåtas fortsätta att vara olika. Kvinnor förblir kvinnliga om de respekteras för sina "kvinnliga" egenskaper, inte för att de försöker vara som män.

      En aspekt på könsrollerna är att jag kan se att det har hjälpt att avskaffa militärtjänsten för män. Fast det bästa hade nog varit att behålla den för båda könen. Männen blev tränade på att samarbeta bättre. Kvinnor var i genomsnitt lite sämre än män på det förr i tiden. Nu är alla lika dåliga, mer jämställt. Förr i tiden föredrog män att samarbeta med män pga att man hade samma referensramar från det militära. Nu är det inte så längre.

      Radera
    10. Okej Peter, jag har förstått att du lever utomlands, tänkte bara att du var intresserad av den sakpolitiska frågan.

      Vad är problemet med beroende? Så du ser inte att en kärleksrelation kan upphöra?

      "Vi attraheras av olikheter"? Vi attraheras av en mängd olika saker. Bara för att du är attraherad av din fru för att hon är olik dig så behöver inte det bero på en könsmässig skillnad. Hur ser du på samkönad attraktion? Tror du att de "kvinnliga" egenskaperna är biologiskt nedärvda?

      Ang. militärtjänst: män (och en del kvinnor) blir drillade in i en nationalistisk miljö. Det finns väl andra sätt att lära sig att samarbeta för att nå gemensamma mål?

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
    11. Givetvis kan en kärleksrelation upphöra. Vad jag ville ha sagt är det förmodligen finns så många andra företeelser i en relation (bostad, barn, bekanta etc.) att en sambeskattning är ett mindre problem i sammanhanget. Det finns så många vinster med sambeskattning under relationonen, så det uppväger generallt. Tror att end del separationer skulle kunna undvikas genom sambeskattning. Tror att en del ekonomiska gräl skulle elimineras.

      Jag vet inte, men tror att många könsspecifika egenskaper är nedärvda. Det är dem jag menar vi kan få låta fortsätta existera. Mellan gemeneman tals det om manliga resp kvinnliga egenskaper. En man kan anses var lite kvinnlig och vice versa. Jag tilltalas varken av kvinnliga män eller manliga kvinnor. Fördrar kvinnliga kvinnor, som jag tror de flesta kvinnor tilltalas av manliga män. Exakt vad som menas kan säkert variera mellan individer, men skillnad är det i alla fall. Det kan man inte säga emot.

      Anser inte du att det är någon skillnad, eftersom du frågar?

      Radera
    12. Hej Peter,

      jag vill ha ett samhälle där det är så lätt som möjligt att bryta en relation den dag en person, eller två, anser det vara nödvändigt. Allt annat ser jag som tvång.

      I en väldigt bra meta-analys (Hyde, 2005) av psykologisk forskning visas att de genomsnittliga skillnaderna MELLAN könen man och kvinna inte överstiger de INBÖRDES skillnaderna på några punkter förutom rent fysisk förmåga, som kastlängd och hastighet. Sedan är det ju oerhört svårt att hävda att man kan isolera alla sociala faktorer (sociala konstruktioner, normer, förväntningar och traditioner som du talar om längre ner) och bara testa för biologi. Är du med?

      Det som är problemet idag är ju att människor betraktas som kön i mångt och mycket (och detta gäller även för barn) istället för som individer. I min värld är inte det ett fritt samhälle.

      Vem har påstått att de (få) könsspecifika egenskaper som är nedärvda inte ska låtas existera? Här är hjärnforskaren Martin Ingvar intressant då han menar att iom att det existerar biologiska skillnader så är det ännu viktigare att vi som samhälle ger ALLA samma förutsättningar till att leva ett fritt liv (se defintionen av jämställdhet i min kommentar nedan).

      Mvh, Hanna

      Radera
    13. Hanna, nu är det arbetsvecka och jag har väldigt begränsade möjligheter att kommunicare här. Jag tycker vi har haft en öppen och ärlig diskussion, så det skulle vara intressant att fortsätta den, men under vardagar funkar det helt enkelt inte pga av mitt jobb.

      Vill bara säga att jag blir rädd när jag läser din kommentar om att det ska vara så lätt som möjligt att bryta en relation. Känner man så ska man nog inte gå in i en relation. Jag skull inte vilja gå in i en relation om motparten hade den attityden. Det är ofta barn inblandat, och äktenskapet är ju i grunden en institution inrättad för att göra två människor försörjningspliktiga gentemot varandra. Så säger lagen, och det var så den skapades. Att det skulle vara en kristen företeelse köper jag inte. De var de kristna som instiftade lagen, och använde kristendomen som en förevändning för att skapa en trygg familjebildning, i alla fall i Sverige.

      Nej, tycker nog inte att det ska vara så lätt att frigöra sig från sitt försörjningsansvar i en relation.

      Jag var en gång inblandad i en skilsmässa. Under den så kallade betänketiden har parterna försörjningsplikt gentemot varandra. Jag var alltså tvungen att försörja min partner, som lagt in om skillsmässa. Även om det kändes surt just då, så rent objektivt tycker jag den lagen är fullt rimlig.

      Det går att skiljas, men jag tycker inte att man ska sifta lagar med syfte om mål att göra det så lätt som möjligt. Det är redan lätt.

      Radera
    14. Hej Peter,

      jag förstår att du har ett jobb att sköta. Det har jag med.

      Ja, jag tycker att det ska vara lätt att att bryta en relation: den dag en person, eller två, anser det vara nödvändigt. Precis som jag skrev i mitt inlägg högre upp. Det är inte samma sak som att jag går in i en relation med avsikt att bryta den, jag antar att du egentligen förstår skillnaden?

      Frigöra sig från sitt försörjningsansvar? Har jag sagt något om det?

      Jag förstår att det var tungt att gå igenom en separation.

      Jag har två obesvarade frågor från mitt förra inlägg:

      1. Förstår du mitt stycke om könsskillnader?

      2. Vem har påstått att de (få) könsspecifika egenskaper som är nedärvda inte ska tillåtas existera?

      Mvh, Hanna

      Radera
  6. Så bra skrivet! Precis så känner jag det. Låt mig och min man få guida mina barn, bygga en bra, trygg relation till dem. Lära dem att hantera sin ilska, glädje, frustration. SE mitt barn, inte en av 15-20 barn, utan som ett av mina tre (älskade) barn.

    Och min man har varit hemma mer än mig med de två första barnen, men med tredje är det jag som är mest hemma. För det är så det passat bäst för OSS!

    Tack för ett mycket bra inlägg i denna debatt!
    /Ylva, trebarnshemmamamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ylva,

      menar du att Stefan Löfven inte vill att du och din man ska få vara hemma med era barn?

      Mvh, Hanna

      Radera
  7. Att tvångskvotera bort mina valmöjligheter är att bestämma över hur min familj ska fördela föräldradagarna. En individualisering av föräldraförsäkringen kommer inte ge samhället det uppsving ni söker efter när det kommer till kvinnors löner eller andra arbetsförhållanden. Det är att gå fel väg. Jag har inte på något sätt tvingats till att vara hemma pga några ekonomiska omständigheter eller något annat. Jag har VALT att vara hemma med mina barn.
    Dessvärre ser samhället ut så att löner halkar efter och därmed även pension. Men det är det som är pudelns kärna och det man bör lägga sin krut och energi på istället. Åtgärda felet och inte symptomen.
    Och som sagt du och jag Hanna har två olika definitioner av jämställdhet. Men du kanske inte läste inlägget så noga. Jämställt är inte att dela lika på allt, vara likadana och göra likadant. Jämställt är att få göra sina egna val och respekteras för dem. Och få samma möjligheter oavsett vilken ideologiska grund man vilar sina livs beslut på.
    Jag och min man har bidragit till samhället på många sätt. Vi har betalat och betalar fortfarande en hel del skatt. Vi har lika stor rätt att få del av kakan (föräldradagar) som vilka andra föräldrar som helst. Varför ska vi diskrimineras för att vi vill fördela dagarna annorlunda jämfört med din ideologi Hanna. Nej jag ser inte på saker som du, men det innebär inte att du eller någon annan har rätt att diskriminera mig eller tala om för mig att mitt liv, mitt sätt att se på saker och ting är fel. Det är annorlunda. Precis som din ideologi är annorlunda i mina ögon. Skillnaden på dig och mig Hanna är att jag respekterar att du tror och tycker som du gör, jag håller inte med dig, men jag har inga ambitioner att exkludera dig på något sätt bara för att vi tycker olika. Du vill dock begränsa mina rättigheter och exkludera mig och köra över mig för att jag tycker och tror annorlund. Som sagt. Du är PK så länge det gäller "rätt" grupper, men när det kommer till grupper som inte håller med dig, då är du inte särskilt PK enligt den definition du presenterar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Heidi,

      Du tror alltså inte att en individualiserad föräldraförsäkring kommer leda till en jämställd lönesättning? Jag vet inte om det är så att kvinnor som grupp ska gå upp i lön utan det kanske är män som grupp som ska gå ner?

      Du kan ju fortfarande välja att vara hemma med dina barn? Vad är det som hindrar dig?

      Hur vill du förändra svenska lönesättning?

      Just nu behandlas inte kvinnor och män lika i Sverige då vi lever i ett patriarkat, hur ser din väg ut till ett jämställt samhälle?

      Återigen, jag tycker inte att staten ska cementera könsroller och hjälpa till att upprätthålla ett ojämställt samhälle.

      Vad har jag för ideologi? Vad har du för ideologi? Är du möjligtvis liberal då du väljer att citera Voltaire? I så fall bör du väl vara emot dagens kollektiva föräldraförsäkring?

      Att vara för lika förutsättningar för gruppen män som gruppen kvinnor anser jag falla inom definitionen för PK, men du verkar tycka annorlunda?

      Mvh, Hanna

      Radera
    2. Hanna, det är nog ingen som är emot jämställdhet. Tror dock att olika människor menar olika saker när de säger jämställdhet. Jag anser att det finns andra vägar än att än lagstifta och kvoterar, som inskränker valfriheten. Min fru och jag är väldigt jämställda. Vi jobbar lika mycket båda två för vår familjs bästa, även om vi inte alls gör samma saker. Det är inte så att den ena rider på den andra. Vi har gjort gemensamma val hur vi lever våra liv och tar hand on vår familj. Tyvärr ingår vi inte i en kategori som politiker skulle se med blida ögon på. Vi har fått lida för att vi inte fallit inom ramen för "vad man bör göra". Heidi är rätt ute när hon säger att vi är jämställda för att vi har valfrihet, inte om vi skulle följ en norm. Hon ber helt enkelt Statsministern att lämna henne ifred med de val hon gjort utan att etablera en allmän syn i samhället som gör att hon känner sig "fel". Man känner sig jämställd när man haft möjlighet till ett fritt medvetet val. Det är det viktigaste med att vara jämställd, inte att fallin under någon annans definition av vad jämställd är.

      Det känns genom din argumentation som att du inte tror att kvinnor är jämställda om de inte är det på dina villkor, och de villkoren bör politikerna göra vad de kan för att understödja, och det gör inget om det sker på bekostnad av hur en del andra kvinnor vil välja att leva i sina relationer. Du får gärna kämpa för dina mål, men ta inte för givet att alla vill ha det på det viset, och undvik helst att få oliktänkande att hamna i kläm.

      Radera
    3. Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
      Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet ...

      Så ser det inte ut i samhället idag och därför anser jag, och många med mig, att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ett strukturellt förtryck av kvinnor, inte ett individuellt.

      Hur vill du skapa ett jämställt samhälle på samhällsnivå?

      Lämnar inte statsministern henne ifred idag, eller vad menar du?

      I ett patriarkalt samhälle existerar inte fullt fria val enligt min mening. Dina val är påverkade av strukturer.

      Hur menar du att jag får "oliktänkande" att hamna i kläm? Det är väl jag som isf är oliktänkande i dagens samhälle då vi inte har en individualiserad föräldraförsäkring.

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
    4. Det finns bara pappamånader, inga mammamånader. Det tycker inte jag är jämställdhet.

      Varför ropas det oftast på jämställdhet genom att införa tvingande regler, som inte beaktar de som vill välja en annan väg?

      Det ropas på kvotering. Det är inte jämställt. Det är diskriminering. Mot de som kvoteras bort, och mot de som måste väljas fast de inte anses kvalificerade. Måste finnas bättre metoder.

      Det finns mig veterligen ingenting i Sverige vad gäller rättigher, skyldigheter, lagar eller annat som teoretiskt hindrar kvinnor i jämförelse med män idag. Problemet är att traditionens makt är stor. Du vill lagstifta mot detta och få vissa kategorier kvinnor att kännas sig ännu mindre och fel placerade pga att de inte passar in i den bild du eftersträvar.

      Jag säger inte att det du vill åstadkomma är fel, bara att vägen dit drabbar vissa som inte borde bli indragna i det här, som trivs med sitt liv som det är. Det drabbar dem genom att medlet för dig är att få med så många som möjligt i den här attitydförändringen, och den behöver vara så kraftfull att den minoritet som Heidi representerar känner sig hotat genom att bli ifrågasatt.

      Radera
    5. Hej igen Peter,

      det finns inga "pappamånader". Föräldrarna kan överlåta dagar till varandra, förutom 60 dagar som är reserverade för vardera föräldern. Att de i dagligt tal betraktas som pappamånaderna beror ju på att det i en olikkönad relation oftast är pappan som tar ut dessa dagar. De partier som vill reservera ytterligare dagar vill alltså göra det för att få uttaget av dagarna mer jämställt (som du ju vet så är det inte så idag).

      Det ropas på lagstiftning för att de andra beprövade sätten inte har varit verkningsfulla.

      Jag vet inte hur mycket du känner till om kvortering? Det finns två typer av kvotering, radikal och måttfull (som vi ofta kallar för positiv särbehandling). Idag sker måttfull kvotering hela, hela tiden, men den är inte lagstiftad om. Män kvoteras in på mansdominerade arbetsplatser (ofta arbetsplatser som genererar mycket makt och höga löner) och kvinnor kvoteras in på kvinnodominerade. Detta beror på strukturer och på att könen hålls isär, det finns olika sfärer för män och kvinnor i dagens samhälle. Läs gärna på om könsmaktsordningen.

      Ja, jag vill lagstifta för att traditionens makt är stor, precis som du skriver.

      Den väg vi har valt idag drabbar både kvinnor som grupp och män som grupp. Det är inte heller lätt för många män att leva i ett patriarkat med en stark machokultur. För att kunna förändra attityder så måste så många som möjligt med ja. Annars förändras inga attityder på en samhällsnivå. Jag tycker fortfarande inte att Heidi har svarat på hur Stefan Löfven vill förstöra för henne.

      Mvh, Hanna

      Radera
  8. Hej Peter och Hanna! Jag har nu under några minuter fängslats av er diskussion och måste få lämna en replik. Jag tycker först att det Peter skriver den 6/10 är ganska problematiskt, dvs att "många könsspecifika egenskaper är nedärvda". Som om det skulle vara en förevändning för mig att få min sambo att laga mat/städa/tvätta mer än de 50% hon redan gör? Nu när jag för tillfället är i Indien på ett forskningsutbyte så ser jag den typen av problematik varje dag, dvs att kvinnorna sköter hemmet och att männen bara sitter och tittar på tv och jag har flera gånger kännt mig stolt inombords för att Sverige kommit längre än så i sitt jämställdhetsarbete. Min grundinställning är att det inte finns några könspecifika egenskaper annat än de vi skapar själva.

    Sedan så tycker jag att den fria uppdelningen av föräldraförsäkringen är lite konstig, har ett barn 2 föräldrar kan väl dessa få lika mycket tid var. Och såklart att du Heidi vill vara hemma och ta hand om dina barn, när jag väl får barn skulle jag vilja vara hemma med dem också men ska din partner förvägras den möjligheten genom att tvingas lämna familjen varje dag för att åka och arbete, för trots att Sverige är ett jättebra land krävs det ju att man arbetar för att ha råd med mat/bostad/annat. Eller hur ser du/din man på det faktum att han inte kan vara hemma lika mycket som du?

    Det vore intressant att veta vad tycker så svara gärna!
    Med vänlig hälsning Jonatan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jonatan.
      Dessvärre har jag väldigt begränsat med tid till bloggen och att svara, men jag känner att jag vill ge dig ett svar på din fråga. Då jag också anser att den är fullt legitim. Hur min man ser på saker och ting överlåter jag åt honom att svara på (om han vill). Även om jag vet hans inställning så vill jag inte föra hans talan. Därför har jag också skrivit blogginlägget i stort sett ur mitt perspektiv.

      Men självklart får han vara hemma och med barnen. Jag är inte emot att dela lika på föräldradagar. Det jag anser är att det ska vara upp till föräldrarna själva hur man vill dela på det. Det ska alltså inte finnas någon kvotering av dagarna. Vill ett föräldrapar dela helt lika, så gör det. Vill ett annat föräldrapar låta den ena föräldern ta alla dagar så ska det vara lika fullt möjligt och även accepterat i samhället.

      Jag anser att barnen behöver båda föräldrar, inte bara den ena. Nu har vi i samförstånd valt det upplägget vi har. Vi har samtalat och diskuterat hur vi vill lägga upp det och i vår familj är jag hemma med barnen. Det ligger flera olika orsaker bakom som jag inte tänker gå in på.

      Men jag vill understryka att jag på intet sätt någonsin förvägrat min make att vara hemma med barnen. Och han har varit hemma mycket. Vi har trots allt fyra barn och vi har gjort olika, vid olika tider i livet och under olika omständigheter.

      Radera
  9. Hanna och Peter,

    Jag har läste era kommentarer, men har inte tid att skriva något längre utförligt svar. Jag uppskattar Peters ord och tankar då jag känner att mycket av det du skriver Peter är åsikter jag delar. Sen finns det alltid nyanser i allt och det är här jag inte har tid att fördjupa mig. Men det känns bra att det finns fler som anser att vi som föräldrar ska få välja själva.

    Hanna. Jag känner att vad jag än skriver så kommer det inte göra någon skillnad i hur du ser på saker och ting. Av den orsaken och att jag väljer att lägga min tid på min familj så väljer jag att inte fördjupa mig mer i dina frågor. Mitt inlägg får tala för sig själv. Kan du inte ta det till dig så är det precis som jag befarade och skrev i början på inlägget: att du inte kommer kunna se det ur min synvinkel.

    Jag begär inte att folk ska hålla med. Det är ok att ha olika åsikter. Det jag önskar är att mina åsikter, mina ideal och det jag strävar efter ska vara lika respekterat i samhället som någon annan åsikt. Så länge jag inte skadar någon. Och det gör jag inte.

    För övrigt så har jag aldrig sagt att Löfven utgör ett hot mot mig. Snarare att han och hans regering verkar uppleva att min ideologi och mitt sätt att leva utgör ett sådant hot mot honom att han måste påtvinga mig sin ideologi. Även du Hanna verkar tycka det då du med olika medel vill få samhället utformat på ett sådant sätt att alla måste leva efter den ideologin annars får de inte vara fullvärdiga medlemmar i samhället och ta del av det som samhället erbjuder.

    Men historien upprepar sig. Dessvärre är vi som människor sådana att vi måste lära oss av våra egna misstag och inte av det som historia kan lära oss. Jag skulle kunna peka på flera händelser genom historien då ideologier påtvingats ett folk genom politisk styrning. Det har aldrig kommit något gott ur det.

    Jag respekterar din ideologi och dina åsikter Hanna och har inga intentioner att förvägra dig att leva efter dem. Dessvärre får jag inte samma respekt tillbaka från dig.

    Detta är det sista svar jag kommer ge just dig Hanna i denna diskussion då jag finner det fruktlöst. Men jag hoppas att du en dag kommer till insikt om att alla ska ha rätt till sina liv, utan ideologiska påtryckningar från andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen, Heidi,

      du har ett väldigt speciellt sätt att argumentera på då du tillskriver mig åsikter som jag inte gett uttryck för.

      Jag undrar fortfarande vad du menar då du skriver: "Tänk att jag utgör ett sådant hot mot ert jämställda samhälle att ni måste tvångskvotera bort mina valmöjligheter. Vad jag inte förstår är vilket hot jag egentligen utgör."

      Vad menar du med detta? Känner du ens till Socialdemokraternas politik? Jag förstår inte varför du undanlåter att svara på detta?

      Du skriver att några (oklart vilka) vill få dig att inte existera, vad menar du med det?

      Vad har du för ideologi, Heidi? Och vad tror du att Stefan Löfven har för ideologi?

      Så här skriver du om mig: "Även du Hanna verkar tycka det då du med olika medel vill få samhället utformat på ett sådant sätt att alla måste leva efter den ideologin annars får de inte vara fullvärdiga medlemmar i samhället och ta del av det som samhället erbjuder."

      Hur menar du att jag har påstått det?

      Historien upprepar sig? Vilken del av historian refererar du till? Jag är så nyfiken på hur du ser på ideologibegreppet?

      Du skriver: "Jag respekterar din ideologi och dina åsikter Hanna och har inga intentioner att förvägra dig att leva efter dem. Dessvärre får jag inte samma respekt tillbaka från dig."

      Vad har jag för ideologi? Hur menar du att jag saknar respekt?

      Och min sista fråga: du tror alltså fri opinionsbildning och parlamentarisk demokrati med tanke på din sista mening?

      Nu har jag formulerat 13 frågor till dig och det vore intressant att få dem besvarade.

      Mvh, Hanna

      Radera
  10. Jonatan det behöver väl inte vara så att mannen sitter hemma och tittar på tv bara för att kvinnan valt att arbeta hemma. Min man arbetar utanför hemmet. Jag är hemma med våra barn. Vi har ett harmoniskt hem. Det fungerar mycket bra för oss. När min man kommer hem från arbetet går han ut m hunden, diskar, läser saga och nattar någon av barnen osv. Varför skulle han sitta hemma o titta på tv som någon annan soffpotatis bara för att jag valt att vara hemma? Vi är ett bra team jag och min man :) mvh eva

    SvaraRadera
  11. Hej! Tack så mycket för kommentaren! Det är intressant att veta hur folk tycker! Men som du skriver så länge som båda har möjlighet att vara hemma med barnen så är det ju bra. Jag känner bara att det är viktigt för mig som man att också kunna vara hemma med mina framtida barn. Trots att jag då jag är läkare tjänar mer än dubbelt så mycket som min sambo och att det skulle vara ekonomiskt gynnsamt för oss om hon stannade hemma.

    Och sen replik till Eva så var exemplet från Indien där jag är och forskar för tillfället, ett land som kanske inte kommit lika långt som oss i sitt välfärdsarbete och där det är kutym att kvinnan äter efter mannen, av vad jag förstått pga uppfattningen att män och kvinnor har olika "nedärvda egenskaper".

    Men tack för kommentarerna
    Med vänlig hälsning Jonatan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jonatan,

      ja, jag tror att du precis som jag, finner det väldigt märkligt att det finns föräldrar som inte vill dela lika på föräldraledigheten.

      Mvh, Hanna

      Radera
  12. En annan tvillingmamma7 oktober 2014 22:30

    Härligt skrivet Heidi! Som om jag skulle skrivit det själv ��
    Är förresten 35 år gammal. Har en sjuåring och en femåring och tvillingar (pojke & flicka) födda 2013 med akut snitt sex veckor för tidigt.
    Och snart har jag varit gift i tio år.
    Tyckte det var lite lustigt ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej "En annan tvillingmamma",

      vad är det du gillar så mycket med det Heidi har skrivit? Känner du också att Stefan Löfven inte vill att du ska existera? Känner du dig också nästintill kriminell?

      "Som sagt. Jag kan inte förstå att mina val sticker så i era ögon att jag utgör ett sådant hot mot det samhälle ni har som vision, att ni med alla medel måste få mig att inte existera. Att jag med mina mål, drömmar och visioner är så malplacerad att jag måste känna att jag är fel, nästintill kriminell. Att när jag inte tänker och gör som ni vill tar ni till politiska medel för att tvinga in mig i fållan. Jag förstår inte vilket hot jag utgör. Men vad vet jag? Jag är ju bara en högutbildad, andra generationens invandrarkvinna, som råkar vara en helt vanlig mamma."

      Mvh, Hanna

      Radera
    2. Hej En Annan Tvillingmamma!
      Tack för dina ord! Jag är själv också 35 år, men har inte hunnit uppdatera det på bloggbeskrivningen. Kanske dags nu... :) Verkligen lustigt!

      Radera
  13. En annan tvillingmamma8 oktober 2014 16:11

    Hej Hanna.

    Jag gillar allt Heidi skrev.

    Hon verkar vara både en klok och modig kvinna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej så du känner också att Stefan Löfven inte vill att du ska existera? Och du känner dig också nästintill kriminell?

      Mvh, Hanna

      Radera
  14. Hanna du finner det "väldigt märkligt att det finns föräldrar som inte vill dela lika på föräldraledighet"
    Ok... Märkligt men ok för mig. Många tycker inte alls som du. Alla är, fungerar och tycker olika. Bra va :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tänker jag också Anonym! Alla är vi olika och tycker olika. Ingen av oss är sämre för det. Det är bara olika.

      Radera
    2. Nej, ingen individ är sämre, men samhället blir sämre och förutsättningarna för kvinnor som grupp och män som grupp blir sämre med en kollektiv föräldraförsäkring.

      Det är därför jag, och många med mig, vill se en individualiserad föräldraförsäkring. Staten måste sluta upprätthålla ett ojämställt samhälle.

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
    3. Det är fint att du tycker dig veta vad som är bäst för andra. Men jag anser att samhället blir bättre. Jag anser att förutsättningar för män och kvinnor blir bättre. Staten måste sluta styra över familjer och dess olika behov. Du och din partner får dela dessa hur millimeterrättvist som helst. Med viss risk för att hamna i en evighets-varfördå-diskussion(som jag kan ha med min treåring) så slutar jag här

      Radera
    4. Hej Anonym,

      Är det bara treåringar som ber dig att motivera dina åsikter? Märkligt?

      Är det fint att jag tycker mig veta vad som är bäst för andra? Det är skillnad på individ- och samhällsnivå.

      Forskning visar att det finns ett direkt samband mellan kvinnors frånvaro från arbetsmarknaden och deras lägre löneutveckling (än gruppen män). På vilket vis blir förutsättningarna bättre för gruppen män och gruppen kvinnor med en kollektivistisk föräldraförsäkring?

      Tycker du att det är acceptabelt att vi fortfarande, år 2014, lever i ett patriarkat?

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
  15. Hej och tack för ett toppenbra blogginlägg!

    I min familj har vi valt att låta barnen vara hemmabarn. Vi tror att det är bäst för dem att slippa stress och stora barngrupper medan de är små. Vi har 6 barn och det är jag, mamman, som är hemma - därför att det passar oss bäst. Min man jobbar heltid för att kunna försörja vår familj. Han arbetar hårt för vår skull och när han är hemma är han en närvarande och intresserad pappa som engagerar sig mycket i barnen.

    Att vänta, föda, amma, återhämta sig, ge omsorg till ett litet barn och räcka till för äldre barn...6 gånger kräver lite av en som kvinna. Jag skulle aldrig ha orkat varken känslomässigt eller fysiskt att jobba mellan barnen, byta av med pappan och hattat hit och dit mellan hemmaliv och jobb. Det har helt enkelt passat bäst för mig och för resten av familjen att jag har varit hemma. Jag är inte tvingad på något sätt utan jag har valt det på helt egen hand och min man har respekterat och stötta mig i mina känslor.

    Jag är liksom du Heidi högutbildad men har känt att min uppgift som mamma är större och viktigare och roligare än ett jobb. Det är en hård kamp ekonomiskt att klara av att vara hemmaförälder - varje krona måste funderas över innan man lägger ut den. Det känns mycket orättvist att veta att samhället gärna skulle betala mer än 10.000 kr/månad och barn i 6 år i dagisplats för barnen när vi inte får något med av dessa skattepengar (som min man också är med och betalar in - dessutom rätt mycket eftersom han tjänar bra). Vi vabbar inte, jag är aldrig sjukskrivet, vi använder inte fritids. Makens lön ska räcka till alla oss 8 och allt vi konsumerar - nästan bara till barnen skall betalas in moms för...Det är inte rättvist alls. Jag känner mig faktiskt diskriminerad. Hemmaföräldrar är diskriminerade och marginaliserade som grupp i Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym,

      vad menar du med att du inte får något av dessa skattepengar?

      Vet du vad dina skattepengar går till? Inom vilket område har du en hög utbildning?

      Med vänlig hälsning, Hanna

      Radera
  16. Nu räcker det Hanna! Nu får du hitta någon annan blogg att trackasera. Jag har satt in kommentarsgranskning och kommer inte släppa igenom dina kommentarer mer. Du får tycka vad du vill om det. Du har fått fram ditt budskap. Jag förstår att du inte håller med mig och andra som tycker som jag. Du får hitta andra verktyg och andra vägar för att tvinga på dig andra dina åsikter. Min blogg är inte din uttryckskanal. Inte heller din anslagstavla eller något liknande.
    Det du sysslar med är rena trackaserierna. Visst får man vara av en annan åsikt och även dela med sig av den. Men att attackera samtliga som skriver kommentarer så aggressivt som du gör är inte ok!

    SvaraRadera
  17. För alla er som vill kommentera så har jag kommentarsgranskning på. Jag släpper igenom kommentarer (både såna som håller med, men även de som inte håller med). Kommentarerna måste hålla en respektfull ton och inte attackera någon annan och deras åsikter. Man får ställa frågor och undra över saker och ting. Men använd ert sunda förnuft.

    SvaraRadera
  18. Det känns som att vi fått vädra våra åsikter nu :) men att inte respektera andras utan snara försöka omvända gör det bara meningslöst att föra "diskussion". Hur som helst var det uppfriskande att läsa denna blogg

    SvaraRadera
  19. Nu har jag äntligen läst och jag känner precis som du. Nu har jag börjat jobba lite och jag känner att det är en hel del på bekostnad av mina barn och då särskilt 2-åringen. Så nu funderar jag på hur vi ska göra. Har man läst lite om anknytning och hur viktigt det är för att man som vuxen ska må bra så skulle man, ok politiker och andra gnällmänniskor, uppmuntra föräldrar att vara hemma med sina barn i mesta möjliga mån. För DET om något skulle förändra samhället i grunden. Vi i Sverige har ju verkligen denna möjligheten så varför inte? Säger som du Heidi, Vad är det stora hotet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fler borde läsa lite mer om anknytning. Jag är glad att jag kan vara hemma ett par år till innan jag behöver ut i arbetslivet igen (om allt går som planerat). Bara tanken att lämna mina minstingar på förskola vid ett års ålder (som är lite av normen i Sverige) får det att knyta sig i magen. Ingen av de två kunde gå när de fyllde ett. Det tog ett antal ytterligare månader innan de tog sig fram på två ben istället för krypandes eller rumphasandes. Båda är dessutom väldigt närhetskrävande och behöver ofta komma och "tanka". Om de av någon anledning inte får den närhet de behöver så märks det tydligt på deras humör och nattsömn. Ingen av dem pratar ordentligt än. Jag vet i de flesta fall vad de behöver och vill ha, men det är för att jag förstår deras kroppsspråk, deras ljud och känner dem utan och innan.

      Det är ett svårt beslut att välja att stanna hemma. Det är svårt med tanke på att det är så många faktorer som påverkar. Inte enbart den ekonomiska situaionen här och nu, utan så mycket annat. Att man dessutom sedan måste försvara sig och sitt val i flera olika sammanhang gör inte situationen lättare.

      Ja, vad är det stora hotet? Skulle gärna vilja ha svar på den frågan....

      Radera
  20. jag tror starkt på att vara hemma med barnen så länge det går och framförallt så länge familjen känner att det behövs. Det fungerar inte lika bra för alla med förskolemilö för tidigt. Barn är ju olika samt att barngrupper är oftast stora. Lite som att själv kastas ut i en arbetsplats man inte alls är bekväm med och inte kan komma ifrån. För att (extremt kort) sammanfatta mina åsikter så hoppas jag vi kommer se ändring i attityd till att få vara hemma med våra barn. Tror det skulle minska utbrändhet hos föräldrar, tonårsdepressioner/destruktiva beteenden, mm mm. Tack

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är just det. Barn är olika. Familjer är olika. Och har olika behov. Det går inte att bunta ihop alla och tro att det ska gå väl. Vi kommer få fler och fler som mår dåligt. Jag hoppas också på en ändring av attityd!

      Radera
  21. Hej Heidi,
    jag har ingen svensk tastaur saa det blir ett lite lustigt inlägg ur rättskrivningsperspektivet.
    Jag tror att vi, saa länge vi mäter jämnställdhet med timlön i kronor, sitter fast i jämnställdhetsfällan. Jag bor i Tyskland och sambeskattas med min man. För oss är detta väldigt bra, det underlättar för oss att leva som vi vill. I samband med sambeskattning beräknas pensionen ocksaa annorlunda... Jag har faat kommentaren att jag sitter i hemmafrufällan, och det finns maanga politiker som vill ändra paa det som eftersträvar svenska förhaallanden.
    Jag anser dock att jämnställdhet inte betyder att göra allting lika - samma lön för samma arbete naturligtvis, men inte tvaangsmässigt (eller kvoterat) samma arbete.
    Min man och jag har tre barn tillsammans och jag är hemmamamma sen snart elva aar. Det är ett mycket utvecklande arbete, och enligt min övertygelse viktigt för oss alla fem, och faktiskt för samhället ocksaa. Även om, eller kanske just för att det är ett väldigt utvecklande jobb som hemmamamma, är det väldigt ansträngande och jag är tacksam att jag inte maaste tjäna pengar ocksaa, precis som min man är tacksam att jag tar hand om barnen medan han är borta hemmifraan för att tjäna pengar. När min man kommer hem är vi ett jämnställt par som delar paa de uppgifter som maaste göras hemma. Jag förstaar ocksaa att du känner att det önsaks av dig att leva efter den svenska modellen, jag vill ett exempel paa hur detta förmedlas med ett upprepat citat ur mitt liv:
    "Fraaga (fraan en svensk): Vad gör du för naat daa?
    Jag: Jag är mamma.
    -Ja, men vad gör du för naat?
    Jag: Jag är mamma.
    - Ja, men vad arbetar du med?
    Jag: Med mina barn.
    -Jaha (?)..."
    Nu har jag lite längre erfarenhet av mammajobbet, och saadana kommentarer träffar mig inte längre saa haart. Men det är ju bara ena sidan av medaljen, den andra är naturligtvis det ekonomiska, som du ocksaa skrivit om. Vi betalar nästan lika mycket skatt som svenskarna, men gynnas naagot mer som familjeenhet, trots det finns det natürligtvis sakaer som upprör mig här ocksaa - helt olika är systemen inte... Jag tror man skulle kunna skära ner paa skatterna och dela upp en del av dem annorlunda, särskilt de som har med familjepolitik att göra. Tex tycker jag att det känns bittert att min man och jag betalar skatt för att andra ska sätta sina barn paa dagis vid ett aars aalder och själva gaa och tjäna pengar -och vara "jämnställda", medans jag som tar hand om mina egna barn inte faar naat extra för det. Jag förväntar mig inte att staten betalar mig för att jag tar hand om mina barn, men jag tycker att det är snett att min man och jag tvingas medfinansera att andra inte vill ta hand om sina barn själva. Det finns mycket att säga om ämnet, och jag är tacksam att det finns människor som orkar ge sig in i politiken och kämpa även för mina aasikter, jag försöker välja saa gott jag kann, sen vill jag helst bara leva saa gott jag kann.
    Bara ett exempel till: De människor jag träffat som tänker mest som svenskar untanför Sverige är människor som levt i DDR. Det fanns maanga som var nöjda och glada som det var där, sen fanns det andra som riskerade sitt liv för att faa leva och tänka annorlunda naan annanstans, eller tog konsekvensen att förlora privilegier för att de inte gjorde som det förväntades av dem. Saa, nu har jag nog tryckt paa en röd knapp i Sverige, jag vill inte säga att Sverige är som DDR, utan genom att dra en extrem parallell (som jag själv ser den) uppmärksamma paa att det inte är bra med för mycket statligt tvaang (oavsett om det kallas styrning, arbetslinie jämnställdhetskvotering eller naagot annat). Demokrati är mycket dyrbar, men vi maaste akta oss för att demokratisera människors privatliv.
    MVH, Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här aspekten av att behöva medfinansiera att staten (eller i detta fall kommunen) tar hand om barnen medan föräldrar jobbar gillar inte jag heller. Jag skulle hellre se att de pengar som går till att medfinansiera förskoleverksamhet gick till något annat - eller helst av allt att jag själv fick behålla pengarna då jag inte nyttjar förskola (i alla fall för mina minsta).

      Jag tar inte illa vid mig av folks kommentarer och tyck och tänkt i frågan. Jag har tillräckligt mycket skinn på näsan att kunna säga vad jag tycker. Och jag är inte rädd för att göra val som ses som onormala i andra människors ögon så länge jag anser att det är det bästa valet. Jag har även tillräckligt mycket erfarenhet av föräldrskap att jag vet var jag står i frågan.

      Dock tycker jag att det är sorgligt att vi har en regering som prompt arbetar för att alla barn ska in på förskola och att med styrning på olika sätt tvinga människor att välja lika. Jag har sån liten förståelse för sådan politik. En politik där man vill att alla ska leva efters egna övertygelser att man tänkter tvinga in dem i den.

      Radera
  22. Bara en sak till...efter jag skickade min kommentar upptäckte jag att jag fortfarande fastnade paa ett ord: högutbildad. Jag vill inte alls kirtisera naagon som skrivit att hen är högubildad. Jag tycker bara att det är synd att man maaste paapeka att man kan vara högutbildad OCH hemmamamma. Om ett paar väjljer att kvinnan ska tjäna pengarna och pappan stannar hemma med barnen, tror jag att man är mindre benägen att utgaa fraan att han är "laagutbildad". Och dessutom, det jag egentligen ville säga, borde det inte göra naagon skillnad om man kann tas paa alvar eller inte, det finns människor som har en topputbildning och är förskräckliga föräldrar och människor med laag formell utbildning som är toppen föräldrar.
    Utbildning är jätteviktig, jag försöker ge mina barn saa mycket som möjligt, och lär dem att bildning är hur man bemöter andra, inte hur andra bemöter en själv.
    Jag är som sagt ocksaa invandrarkvinna - första generationen, och har länge definierat mig saa, men kommit fram till att det inte är bra för mig att definiera mig som invandrare. Jag har inte mer eller mindrre rätt till naagonting pga det. I vissa debatter är det av betydelse, tex vad man kann lära sig av andra kulturer, men i debatten om var ens barn fostras (hemma/dagis/fritids) är det egentligen oviktigt.
    MVH, Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. I sverige är det inte oviktigt. De debatten i en del lägen handlar om att det är outbildade/lågutbildade invandrarkvinnor som är hemma länge. Deras barn lär sig inte svenska ordentligt och hamnar efter utbildningsmässigt menar man då i debatten. Dessutom menar man att dessa kvinnor inte kommer ut i samhället ordentligt och att det för deras skulle inte handlar om ett val, utan att de "tvingas" till att göra det de gör. Av den anledningen ville jag belysa att jag är invandrarkvinna (andra generationens) och att jag inte tvingas till att göra detta val utan gör det av fri vilja. Dessutom slår jag hål på myten att jag som sådan är lågutbildad. Därför är det viktigt för sakfrågans skull.

      Radera
  23. Vilken tråd! Hoppas du vågar blogga igen, även efter det här holabaloet :) kram Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Jodå, det kommer mer. Kanske inte av denna sort. Men det är låååångt mellan gångerna.....

      Radera