Tvillingmamma

Jo så här är det! Jag kallar mig tvillingmamma. För det är ju vad jag är. Eller en av de saker jag är. Att vara tvillingmamma är bland det tuffaste jag hittills gjort. 

Särskilt det här första året ... eller snarare ca 16 månaderna har varit riktigt tuffa. Väldigt få sömntimmar, alltid - och då menar jag ALLTID någon som behöver en. Och då är inte ens de stora barnen medräknade i ekvationen. Lägg därtill alla blöjbyten, en make som reser en del i jobbet, två stora som också behöver sin beskärda del av mamma och en av bebisarna som varit superkrävande och i stort sett skrikit sig igenom första året. Neonatalavdelningen, matvägrare, bebisar som river hela huset på varsitt håll samtidigt och en 16-månaders som enträget envisas med att krypa trots att han kan gå...

Egentid, ha ha, vad är det? Åh nej, jag sörjer inte min egentid. För en dag kommer jag skörda god frukt av allt mitt slit. Jag ser små glimtar då och då. Som idag till exempel. Då hittade jag de två bredvid varandra i soffan. Så här!

Jag lovar! Fotot är inte arrangerat! Jag tyckte det var för lugnt i huset så jag letade reda på kleti och pleti och där satt de i soffan och hade det hur mysigt som helst!

Till skillnad från hur det är i skrivandets stund då de river ut ett av mina fint organiserade köksskåp och sprider ut sakerna i huset...

Men jag vädrar förändringens vindar. Bara det att lilla H kan leka lite utan att skrikandes vara fastklistrad vid mig är ett stort framsteg!